The family upstairs av Lisa Jewell

Detta är en riktigt intressant och listigt ihopvävd psykologisk thriller. Jag gillar när Jewell blir så här mörk, och hon lyckas behålla mitt intresse hela vägen. Bra! 
 
Strax efter sin 25-årsdag öppnar Libby Jones ett brev som förändrar allt. Är det nu hon ska få reda på vem hon verkligen är? Hon får inte bara reda på sitt ursprung och vilka hennes biologiska föräldrar var, utan även att hon är ensam arvtagerska till ett stort hus på tjusiga Cheyne Walk i Chelsea. Men det är inte bara hon som väntat på denna dagen. I Nice får den hemlösa ensamstående mamman Lucy, som försörjer sig och barnen på att spela fiol på Promenade des Anglais, ett meddelande - "the baby is 25".  Hon måste ta sig tillbaka till London, för första gången på många år. 
 
Och tillbaka ska vi också, 25 år tillbaka i tiden, när polisen kallades till Cheyne Walk då grannarna hört ett gråtande barn där inne. De hittar en bebis, inte ens ett år gammal, välfödd och frisk men ensam. De hittar även tre döda kroppar i köket, alla klädda i svart - och de fyra tonåringar som bott i huset är alla spårlöst försvunna. 
 
Det är en lite stökig berättelse, för det är så himla mycket folk inblandade. Jag tycker att stora persongallerier är svåra i vanliga fall, men här blir det extra besvärligt av anledningar jag inte ska gå in på nu. Men som sagt, det är intressant och smart skrivet, mörkt som bara den och sådär härligt brittiskt som jag aldrig kan stå emot. 
 
Och visst är det en spänningsberättelse, men det intressantaste i boken är ingalunda brottet utan relationerna mellan människorna, och beskrivningarna av manipulerade, lättledda, oansvariga vuxna.