We're by far the greatest team the world will ever see!




Jag och Hanna satt och pratade i bilen i lördags och jag hade inte en tanke på att kolla telefonen. När jag gjorde det hade jag 7 SMS om att Southampton var klara för Premier League igen!

Det är helt otroligt. Jag är så glad att det gör ont i kinderna att le.

Saints var laget som varit uppe i Premiership längst av alla när vi blev nedpetade. Och vilken dag det var då. Jag hade ganska nyss blivit indragen i Saints-tjosanet och var inte superupprörd, men Tom... oj oj oj. Han ville slåss med lite Portsmouth-fans som satt vid bordet bredvid på Sports Café, jag har nog aldrig varit så förvirrad som när jag kom från damrummet och Vinod av alla människor stod och försökte hålla fast honom.

Sedan promenerade vi hem på en massa villovägar som jag nu räknat ut var lite drygt 6 km. Det är en imponerande promenad. Och Tom grät som ett barn hela vägen och vi visste verkligen inte vad vi skulle göra. Fruktansvärt! Tim var till och med på gränsen att ringa Toms pappa för att försöka lösa det. Vi avrådde honom från den saken.

Men nu hoppas jag att Tom är lika glad som jag är och att det går bra däruppe!

 

Tom och Nic (som jag nämnde i gårdagens inlägg) i köket på Parfett Street, några timmar innan vi åkte till Heathrow och lämnade av Nic för vidare färd hem till Melbourne. Ett av mina favoritfoton någonsin, Nic ser ut som nån gammal äcklig fyllefarbror med sin stackars brorson som inte vet vart han ska ta vägen.

 

Vill naturligtvis gärna meddela att det var jag som sydde Nics avskedströja. Eller, det gjorde jag ju inte, men jag klippte ut och sydde fast E1-applikationen i alla fall :D