Men nu räcker det väl?

Var inne en veva på akuten igår igen. Jajamensan. Det visade väl sig att det var en vanlig svimning, men när jag ringde 1177 och berättade om min sjukdomsbild tyckte de att jag skulle ringa 112. 
 
Okej. 
 
Jag var inte därinne särskilt länge, tack och lov, men har mått illa hela natten och nu är de rädda att det är hjärnskakning och ska skicka in mig med sjuktaxi om en kvart. 
 
Snacka om att jag är TRÖTT på detta. 

Displacement

Jag är ju ute och åker så mycket nuförtiden. Inte till några exotiska ställen, men här-Backatorp-Hunnebo skiftar rätt frekvent. 
 
Delvis betyder det att jag varje morgon när jag vaknar inte vet var jag är. Vilket häromveckan resulterade i att jag ramlade ur sängen här i Högsbo, slängde huvudet RAKT in i väggen i Backatorp (väggen på fel sida) och varje gång jag är i Hunnebo och vaknar och är kissnödig tänker att det bara är att gå rakt över hallen. 
 
Nä. Isåfall skulle jag kissa på balkongen. Och det är ju onödigt. Eller kissnödigt.
 
Dessutom betyder det att jag bär med mig så jäkla mycket grejer hit och dit. Inte så att jag packar tungt för det gör jag aldrig, jag har inga problem med att använda en klänning två gånger t.ex, så jag brukar inte ha med mig massvis av kläder direkt, men när jag ska hit hem igen har jag alltid lyckats utöka packningen. Antingen via shopping, eller kläder jag glömt, eller - särskilt - böcker. Ibland ställer jag ner en kasse och tänker att ah, den tar jag sedan. 
 
Och så GÖR jag inte det, och så åker jag bort igen och glömmer, och... äh. Så idag hittade jag t.ex min svarta kofta som jag trodde att jag hade slarvat bort någonstans, och två kilo spaghettini i en kasse jag av någon anledning ställt BAKOM gitarrstället. 
 
Jag blir så trött. Men varje gång jag kommer hit hem så brukar jag praktiskt taget vända i dörren, åka och träna eller gå och handla och med världens kortaste attention span tack vare min fantastiska medicin blir det bortglömt och eftersom jag aldrig är här behöver jag knappt städa och... ja.
 
Ofta gömmer jag även saker för mig själv när jag är här hemma. Eller nej, inte så. Men typ. Nya Allers kan ligga på dörrmattan, och så tänker jag ÅH vad bra, den ska jag ta med mig nästa gång jag åker hem eller till Hunnebo (jag och pappa delar på korsorden) och så lägger jag den uppepå en miljon kokböcker i hyllan i köket och glömmer av det - så det kan hända att jag dyker upp med tre-fyra splitternya tidningar. 
 
Ibland är jag dessutom jätteförutseende och packar ner något i en väska som jag vet att jag ska ha med mig nästa gång jag ska åka någonstans och letar frenetiskt efter tinget hur länge som helst, innan jag ger upp, plockar fram väskan för att packa allt annat... och tjena
 
Som väl tur är skrattar jag mest... annars hade jag förmodligen blivit psykotisk. 

Mamma-uppvaktning

Igår fyllde mamma år! Hon fick önska sig middag, men så fick jag ett infall på morgonen och bestämde mig för att överraska med förrätt och Prosecco också. 
 
Tyvärr var jag jättestressad då hon åkte från jobbet tidigt och glömde HELT att ta bilder. 
 
Men jag kanske kan berätta i alla fall? 
 
Bra. 
 
Till förrätten tog jag ut rundlar av lite finare rostbröd som jag smörstekte. Så flagade jag en överbliven stekt laxfilé från kvällen innan och blandade med cream cheese, lite turkisk yoghurt, ett par teskedar stenbitsrom och försvarliga mängder till. Citronpeppar. Klart! Och det blev rätt snyggt också. Och väldigt gott. Minns inte vad Proseccon hette men en halvflaska kostade kanske en femtiolapp. 
 
Till huvudrätt blev det en kycklinghistoria som mamma brukade laga när jag var liten. Man steker strimlad bacon och strimlad purjolök i smör ett tag. Häver i det i en ugnsform, på med en trea grädde av valfri fetthalt och krydda lite efter behag. På med kycklingfiléer (jag skar dessa i tre delar styck och brynte lite för det blir lite trevligare då), och täck med riven ost. In i ugnen på 225 grader i 35-40 minuter. 
 
Serverade med basmatiris, men det är ju en strålande LCHF-rätt i sig själv om man kör på det. Chill Out Shiraz till det. 
 
Presenterna blev också lyckade, jag köpte ju Glossybox Mors Dag-box till henne så hon trodde nog att det var allt, men hon fick även en flaska Limoncello (som hon älskar men aldrig köper själv), 200:- på KappAhl samt ett silverhalsband som säljs till förmån för Hjärt + Lungfonden. 
 
Hon skröt som en tupp för alla som ringde och gratulerade ;-) Så det blev ett superlyckat firande och det var roligt att kunna överraska med både förrätten och presenterna. Dessutom fick hon tre röda rosor av pappa så hon var jätteglad! (Hon reser bort med jobbet idag till fredag och sedan ska vi till Hunnebo, så det var ingen direkt idé att köpa fler...) 
 
Med andra ord var jag en duktig dotter igår och det tänker jag leva på ett tag. Precis som när hon var asförkyld i vintras och jag hade med mig en kasse med tidning och apelsiner och godis. Då låg jag bra till rätt länge. ;-)