Dagens dikt: George av Hilaire Belloc

En liten moralkaka från Hilaire Belloc, kanske? Fast en väldigt rolig sådan ;-) Hilaire Belloc flyttade från Frankrike till Storbritannien vid 32 års ålder och var extremt produktiv som författare och journalist. 
 
==
 
George 
 
Who played with a Dangerous Toy, and suffered a Catastrophe of considerable Dimensions

When George's Grandmamma was told
That George had been as good as gold,
She promised in the afternoon
To buy him an Immense BALLOON.
And so she did; but when it came,
It got into the candle flame,
And being of a dangerous sort
Exploded with a loud report!
The lights went out! The windows broke!
The room was filled with reeking smoke.
And in the darkness shrieks and yells
Were mingled with electric bells,
And falling masonry and groans,
And crunching, as of broken bones,
And dreadful shrieks, when, worst of all,
The house itself began to fall!
It tottered, shuddering to and fro,
Then crashed into the street below-
Which happened to be Savile Row.

When help arrived, among the dead
Were Cousin Mary, Little Fred,
The Footmen (both of them), the Groom,
The man that cleaned the Billiard-Room,
The Chaplain, and the Still-Room Maid.
And I am dreadfully afraid
That Monsieur Champignon, the Chef,
Will now be permanently deaf-
And both his aides are much the same;
While George, who was in part to blame,
Received, you will regret to hear,
A nasty lump behind the ear.

Moral:
The moral is that little boys
Should not be given dangerous toys. 
 
Hilaire Belloc
 
==

Oh yes



2014: 111 - Kyskhetsbältet av Åsa Nilsonne

Jahaja. Ungefär så känns det efter att vara klar med denna. 
 
En mycket känd och folkkär skådespelerska, Lottie Hagman, hittas ihjälslagen på Kungsholmen i Stockholm. Hon har en gigantisk bekantskapskrets, hennes döttrar är motvilliga att hjälpa till med utredningen som sköts av Monika Pedersen på våldsroteln, som är svintrött hela tiden och har svårt att förhålla sig till den nya kollegan Idriss, som har irakisk bakgrund. 
 
Så i sina försök att lösa detta är det väldigt mycket trötthet, väldigt mycket konstiga fördomar om irakier, helt osannolika sammanträffanden och kopplingar mellan händelser och en sak jag verkligen inte alls förstår hur det passar in i historien förutom att det utspelar sig på ett sjukhus som spelar en viss roll, nämligen en man som har opererat på kvinnobröst på ryggen. Ja, och en mystisk kollega som bara omnämns hela tiden men så vitt jag minns aldrig dyker upp. 
 
Ganska seg, otroligt pessimistisk och utan minsta drag på smilbanden - vilket jag ändå tycker att man brukar hitta även i de mest brutala kriminalromaner. Denna läser jag inte om. 
 
Åsa Nilsonne är för övrigt psykiater och har skrivit böcker om mindfulness och annat. Det kanske kan vara intressant att läsa om när man nu har läst något skönlitterärt av henne, namnet kommer man ju ihåg i alla fall!