2015: 109 - Istvillingar av S K Tremayne

Det var ett tag sedan jag läste en bok som jag skulle vilja läsa om i samma ögonblick som jag vände sista bladet. Men Istvillingar är en sådan. Wow, säger jag bara. 
 
Sarah och Angus är ett ungt, gift par som lever det perfekta livet i Camden, London. Förutom på ett plan. De sörjer djupt sin ena tvillingdotter, Lydia, som dog i en olycka fjorton månader tidigare, blott sex år. När Angus mormor dör och han ärver hennes hus på en ö i Hebriderna bestämmer de sig genast för att flytta dit. De måste bort från London och alla minnen, och starta ett nytt liv för sig och den kvarvarande dottern Kirstie. Kirstie och Lydia var enäggstvillingar, och så lika varann att föräldrarna var tvungna att måla en nagel på dem var som små för att kunna skilja dem åt. 
 
Men när de väl kommer upp till Skottland börjar Kirstie bete sig annorlunda än vanligt. Hon blir plötsligt duktig på skolämnen som hon tidigare kämpat med, hon börjar sjunga andra sånger - och till slut börjar hon hävda att hon faktiskt är Lydia. Att det var Kirstie som dog i olyckan. Och Sarah vet varken ut eller in. Kan sorgen och chocken ha gjort så att tvillingarna förväxlats? De har ingenting alls att gå på, förutom den levande tvillingens vittnesmål. 
 
Äktenskapet knakar i fogarna, gamla oförrätter kommer upp till ytan. Angus drickande eskalerar och Sarah snokar efter bevis på otrohet. 
 
Detta är, som lysande Bokdetektiven Kriss skriver i sin recension för Litteraturmagazinet, "en hybrid av psykologisk thriller, spökhistoria och skräck" - ja, det är en strålande sammanfattning. Men, som jag lugnade en väninna häromdagen - det är inte blodigt, rått och läskigt som en del skräcklitteratur kan vara - inte en tillstymmelse till det. Och det gör ju faktiskt det hela läskigare. Jag tycker till exempel inte att splatterfilmer är det minsta skrämmande - det är det psykologiska och krypande som skrämmer mig... 
 
En oerhörd bladvändare och det bästa jag har läst i år - utan minsta tvekan. 

Kommentera här: