2015: 6 - Kvinnan som gick till sängs i ett år av Sue Townsend

Nu är det såhär att Sue Townsend är en av de bästa författarna jag vet. Alla Adrian MoleDrottningen och jag, Queen Camilla, Heja Coventry... det är förfärligt synd att hon gick och dog häromsistens. (Mamma och jag pratade faktiskt om henne så sent som igår kväll.) 
 
Kvinnan som gick till sängs i ett år är en fristående roman. 
 
När Evas yngsta barn flyttar hemifrån går Eva till sängs. Och där stannar hon i ett år. Så skönt, att få tänka klart och lämpa över ansvaret på äkta maken! Som inte har en aning om hur han ska bete sig med hemarbetet. 
 
Det handlar inte om någon livskris, om du frågar mig. Snarare tvärtom - Eva vill sätta igång livet, men först vill hon ha time-out och bli stark. Berättelsen sker inte utifrån henne, utan snarare alla runt omkring - det är genom dem som huvudpersonen kommer fram, så att säga. 
 
Ryktet sprider sig i Leicester om kvinnan som gått till sängs i ett år, och plötsligt börjar främlingar komma för att träffa henne och prata och be om råd - hon blir ett sorts liggande orakel. 
 
Det är naturligtvis fruktansvärt roligt. Det är ju Townsend. Och det är mörkt och svart och lite vasst också, förstås. Men hela tiden roligt. Detta är nog hennes mest tänkvärda roman om du frågar mig - någon skrev att det kanske är en liten fingervisning om det västerländska samhället, att vi tycker att det är konstigt att dra sig undan men här blir Eva upphöjd för det. 
 
Ja. Jag sörjer att jag inte kommer att få läsa något nytt av Townsend igen för oj, vad skicklig hon var.