2015: 162 - Vi måste sluta ses på det här sättet av Johanna Lindbäck och Lisa Bjärbo

Jag plockade upp denna när jag satte mig på planet från Paris, med lite vemod i hjärtat - och så handlar första dialogen om att flytta till Paris efter gymnasiet. VA? Haha. Jag hade ingen aning om att Paris ens figurerade i boken, så det var en ren slump att det blev just den titeln jag klickade på. ((Klickar man på en surfplatta, förresten? Tryckte?)) 
 
Jag gillar både Bjärbo och Lindbäck och har sett fram emot att läsa denna ett bra tag - men det har inte blivit av förrän nu, således. 
 
Huvudpersonen heter Hanna. Hon ska precis börja sista terminen på gymnasiet - och när hon är klar bär det av till Mar-äääää och Paris tillsammans med kompisen Märta. Vid en fullsmockad bardisk under jullovet träffar hon Jens - 24 år, varannanveckapappa till Rut, två och ett halvt, och såpass oemotståndlig att Hanna kan tänka sig att ta en omväg hem... via Jens lägenhet. Som exet Kajsa flyttat ut ur samma dag. 
 
Nästa gång de ses är det i skolan, där Jens just börjat jobba som personlig assistent åt Oskar i Hannas klass. Det blir en turbulent vårtermin... 
 
Jaaaaa. Jag var tyvärr inte lika imponerad av denna som jag trodde att jag skulle bli. Att berättarperspektivet växlar från kapitel till kapitel gillar jag visserligen, men det är inte helt sömlöst. Sedan blir jag ganska irriterad på båda huvudpersonerna - något som jag förstår är meningen, men det ska ju liksom finnas en mening med att de väcker känslor också. Och jag förstår inte riktigt vad meningen är
 
Jag blev livrädd från första början att Jens skulle innebära att Hanna inte följer sina drömmar och stannar hemma. Så är inte fallet, det kan jag säga utan att spila och det var väl en farlig tur i alla fall. Men jag tycker inte att han berikar hennes sista år på gymnasiet, direkt. 
 
Jag skulle vilja ha mer Oskar, och jag förstår inte meningen med bästisen i skolan, Lovisa, heller. Hon och Märta kunde ha varit samma person, konflikten mellan Hanna och Lovisa är inte särskilt nödvändig för narrativet. 
 
Men det är en helt okej bok. Vissa bitar är riktigt roliga - när Oskar och Hanna driver med Jens om hans fotointresse och Kent, till exempel, det är comedy gold. Annars känner jag inte så mycket som jag hade hoppats för den. Men jag kommer att fortsätta att läsa både Bjärbo och Lindbäck för sig, för jag tycker att båda är hur bra som helst. Egentligen :-) 

Kommentera här: