2016: 264 - När klockan slår fem av Denise Rudberg

Jag pratar alltid om Denise Rudbergs ojämnhet när jag skriver om hennes böcker, men nu tycker jag att jag har gjort det tillräckligt. Ni kan läsa här om ni absolut vill ;-)  
 
Elegant Crime-serien tycker jag ju verkligen om, och detta är alltså femte boken. Titeln känns krystad, tyvärr, för det är inga klockor som slår fem någonstans här - men har man sig i leken gett och titulerar böckerna i en serie utefter ett tema så får man ju vara så god och fortsätta. 
 
Min favoritsak med serien är nog att det är en medelålders kvinna som är huvudperson - Marianne Jidhoff, åklagarsekreterare och änka. Hon ingår alltså i en särskild utredningsgrupp vid Stockholmspolisen tillsammans med poliserna Torsten och Augustin och åklagaren Alexandra Baranski - det finns en handfull andra karaktärer också, teknikern Pia, åklagaren Irene (som är den värsta antagonisten) och Lillemor, Mariannes väninna. 
 
En serie våldtäkter sker på Östermalm, och man finner snart paralleller till liknande olösta fall i Lund tjugo år tidigare. Är det samma förövare? Eller kan det vara en copy cat? Gärningsmannen tar sig in i kvinnors lägenheter och överraskar dem när de är ensamma. Han klipper av dem håret, och förmanar dem alltid att ligga kvar och räkna till tusen efter att han har gått. 
 
En av kvinnorna som utsattes för honom då för längesen är Augustins nya flickvän, som lever under hög säskerhet i sitt hem och knappt vågar gå utanför dörren. En annan är dotter till en välrenommerad kommissarie i Skåne som numer är pensionerad, men som kommer upp till Stockholm för att delta i utredningen så gott det går. Just denna unga kvinnan blir nämligen mördad... 
 
Parallellt med utredningen kämpar Marianne med sin relation till den härlige Claude och hans betydligt mindre härliga hund, hon åker på jaktkalas i Sörmland med honom och hunden och tar Lillemor med sig, Torsten och Pia vet inte vad de ska göra med sin relation och ja, det är lite rörigt. Men - jag gillar ändå att läsa om de personliga delarna också, det där Östermalmslivet är så långt ifrån min värld att det är inte klokt. Mycket fascinerande. 
 
Upplösningen är lagom förvånande om än inte helt och hållet, och jag tyckte att det var spännande hela vägen. Och ja, jag tittade ett par extra gånger under sängen och låste dubbla lås på ytterdörren... det är riktigt ruggigt att tänka sig att någon skulle ta sig in när man inte är hemma. Nu bor jag på nionde våningen och det är säkert 200 lägenheter som kan se fasaden på mitt hus och nog skulle reagera om någon klättrade, men ändå...! ;-) 

Kommentera här: