2016: 352 - Post Office / Postverket av Charles Bukowski

 
 
Jag minns inte riktigt om det fanns något tema när vi valde just denna boken till bokcirkeln i december, men jag vet att jag röstade på just denna eftersom jag ofta behöver en spark i ändan för att komma igång och läsa klassiker. 
 
Just denna lyssnade jag på, i inläsning av skådespelaren och regissören Christian Baskous. Det tog ungefär fyra timmar och det är nog ungefär så mycket man orkar, åtminstone om man får för sig att lyssna i ett svep. 
 
Detta är Bukowskis debutroman. Han sade upp sig från Postverket vid 50 års ålder och skrev denna på tre veckor. Så sägs det, i alla fall. Det sägs även att den är självbiografisk, och då måste man fundera lite på om han var gjord av tyskt stål som överlevde till 74 års ålder. (Han föddes i Tyskland 1920, hans far var amerikansk soldat men hans farfar var tysk.) 
 
Detta är den första av tre självbiografiska romaner, förresten. Och det är en enda orgiastisk soppa av sprit, knark, bakfylla och sex. Vissa recensenter menar att man blir sugen på att dricka när man läser Bukowski, jag blir bara mer övertygad om att jag aldrig kommer att dricka en droppe igen. Fy, vad jobbigt det verkar! (Nej, de flesta som dricker alkohol gör det förstås inte på detta viset, missförstå mig rätt ;)) 
 
Jag har läst på lite grann och det här med det självbiografiska är förstås att tagas med en nypa salt. Joyce som i boken framställs som en rik nymfoman var i själva verket en timid kvinna som saknade två ryggkotor och alltså var något av en krympling, 
 
Vi var lite oense i diskussionen. Någon kände att hen inte alls kunde förstå varför boken skrivits, någon tyckte att den var väldigt jobbig eftersom den är så ofeministisk... och så vidare. Jag tog av mig feminismglasögonen efter bara några meningar eftersom jag insåg att det inte fanns någon poäng med att försöka läsa den på det viset, och jag tycker att det är en helt fantastisk bok. inte för att jag på något vis kan identifiera mig med huvudpersonen eller för att det är en spännande historia, utan för att den är så fantastiskt rik och mustig. Jag kan rekommendera att man lyssnar på den då jag tror att den kanske blir lite väl mättad i skrift. När man lyssnar kan man i alla fall engagera sig lite grann med något annat när Henry blir för jobbig ;-) 

Kommentera här: