Den lille vännen av Donna Tartt

Jag köpte denna när den kom ut i pocket i Storbritannien - kanske 2003, eller något sådant? Jag hade ganska nyss läst Den hemliga historien för första gången minns jag och förväntade väl mig något med samma stuk, och något jag skulle fastna lika stenhårt för på en gång. Så jag kastade mig över den... och fastndae inte. Inte det minsta, faktiskt. Sedan har jag plockat upp den några gånger under åren och fortfarande inte fastnat. 
 
Sanningen att säga vet jag inte om jag verkligen fastnade denna gången heller, men jag bet i alla fall ihop och läste klart! 
 
För tolv år sedan hittades nioårige Robin död, hängandes från ett träd, medan familjen bestående av ett antal gammelmostrar, mormor, mamma och systrar hade fullt upp med att förbereda mors dags-festen. Första meningen i boken lyder: "Charlotte Cleve skulle under återstoden av sitt liv förebrå sig själv för sin sons död därför att hon hade beslutat att servera morsdagsmiddagen klockan sex på kvällen i stället för mitt på dagen, efter kyrkan, då familjen Cleve i normala fall åt den." - och på den vägen är det. Förebrående, skuld - och undran. 
 
Harriet var nyfödd när brodern dog, men nu är hon en lillgammal och kavat tolvåring med ett projekt - hon, och bäste vännen Hely, måste ta reda på vad som hände den där dagen när Robin blev mördad. För han blev väl mördad? Hennes mor och syster går i någon sorts sömngångardimma större delen av tiden, och mormodern och hennes systrar vägrar prata om Robin. Man pratar om allt i familjen, men inte om det. Och fadern har dragit till Nashville för att "arbeta", även om alla vet att han bor där med en älskarinna och bara kommer åter till jul. 
 
Harriet bestämmer sig för vem mördaren måste vara, och sätter igång med att förfölja honom genom alla möjliga och omöjliga situationer. Han i sin tur blir lika besatt av henne, men han vet förstås inte varför hon är ute efter honom utan tror att det handlar om något helt annat... 
 
Ja, jag vet inte vad jag ska säga. 
 
Vi läste en hel del sydstatslitteratur (och drama) när jag pluggade - den var en stor favorit hos min favoritprofessor, som dessutom är amerikan själv. Southern Gothic-bitarna i Den lille vännen är helt underbara. Förfall, smuts, värme, livslögner och hemligheter - det är lysande. Men för mig är boken för lång, för rörig, den hänger liksom inte ihop och jag förstår kanske inte riktigt poängen. Visst är det välskrivet, i det närmaste poetiskt på sina ställen, men det blir inte så bra som jag vill. Visst är jag glad att jag äntligen har läst den, men det är ingenting jag kommer att läsa om - eller som egentligen har lämnat något beständigt intryck på mig. 
 
Jo! Hushållerskan Ida - underbart porträtt, dels av en strålande karaktär men även av tjänstefolkskulturen som levde kvar i Södern längre än man kanske vill tänka sig. 
 
 
 
Boken finns att köpa här eller här

Kommentera här: