Lila av Marilynne Robinson

 
 
Detta var en av sommarböckerna för min ena bokcirkel. Jag ifrågasatte valet att läsa sista boken i en trilogi, men tydligen säger författaren själv att det går bra att falla in i historien från vilken av dem som helst, så att säga, så jag gav mig. (De andra två heter Gilead och Hemma.) 
 
Det känns ju som om Robinson blev känd i Sverige efter att Obama nämnde henne som en favoritförfattare för några år sedan, men det kanske bara är jag som har dålig koll. Hon fick ju faktiskt Pulitzerpriset 2005, men då hade jag nog allmänt dålig koll på annat än det jag läste på universitetet. 
 
Lila är en före detta luffarflicka som som mycket litet barn stals av kvinnan Doll och togs med ut på vägarna. Nu är hon vuxen och har efter några år på ett horhus i St. Louis hamnat i staden Gilead där hon träffar den åldrige pastorn John Ames (vi vet inte riktigt hur gammal, men han kallas hela tiden före "den gamle mannen" i Lilas sinne kan det nog vara 50 lika väl som 80.) Lila tampas med skammen från barn- och ungdomsåren, och boken innehåller överlag mycket skam och moraliska funderingar. Och religiösa, inte minst! Pastorn är from och gammaldags och tror att han kommer att återförenas med sin första hustru och son i himlen. Lila planterar rosor på deras gravar och är tyst. 
 
Jag tycker att det var en fin läsupplevelse, det är en lågmäld och vackert skildrad berättelse - men jag önskar nog ändå att jag hade läst böckerna i rätt ordning. Men så blir det ibland, det är inte första gången vi börjar i fel ände och sist kom jag knappt igenom boken (Torgny Lindgren, Dorés bibel) - men har fått det förklarat att jag borde ha läst de första innan. Nu har jag ju tappat sugen för dem - men det har jag inte för Robinson! 
 

Kommentera här: