Agnes Cecilia - en sällsam historia av Maria Gripe

 
Jag läste Agnes Cecilia flera gånger i mellan- och högstadiet, men nu var det några år sedan. På Göteborgs Romanfestival för en månad sedan talade bland andra Helena om Maria Gripe och hennes författarskap, och jag blev jättesugen på att läsa om den. Eller lyssna, snarare - när jag såg att det är Pernilla August som har läst in boken kändes det självklart att välja den varianten. 
 
Jag minns att jag tyckte att den var riktigt läskig (vilket jag tyckte om delar av böckerna i Skuggsviten också) och det är den nu med, fast kanske inte på ett riktigt lika intensivt sätt. 
 
Nora är femton år och bor hos sin farbror Anders, faster Karin och kusinen Dag. Hennes föräldrar gick bort i en olycka när Nora var mycket liten och hon har det bra hos sin nya familj, men vågar inte ta något för självklart. När de flyttar till en ny lägenhet börjar märkvärdiga, sällsamma saker ske. Klockan går baklänges, saker hittas i skåp, en docka verkar levande och rummen förändras... Nora hamnar plötsligt i mitten av ett riktigt, magiskt äventyr. 

Gripes språk är så fängslande. Jag höll på att missa att gå av bussen flera gånger under de dagar jag lyssnade på väg till och från jobbet och ville aldrig stänga av när jag väl landade på min plats. Somliga böcker går fint att lyssna på medan jag jobbar, men inte något så gripande som detta. Det är en fantastisk berättelse, om såväl magi och övernaturliga ting som om att växa upp, att lära känna sig själv och sina egna känslor. 
 
Ljuvligt! 
 
 
Boken finns att köpa här eller här! Ett julklappstips, kanske? 
 
 

Julkalenderbloggstafett - Bäst i bokhyllan - Lucka 15

 
Årets tema i Julkalenderbloggstafetten 2017 som Sofies bokblogg så fint anordnar är Bäst i bokhyllan. Jag funderade en stund och ville välja något som kanske ingen annan valt... och så plötsligt var det så tydligt vad det skulle bli! Lucka 15 blev min och nu ska jag få berätta om en av mina absoluta favoriter. Igår berättade I regnet om Extremely loud and incredibly close, och imorgon får ni titta in hos Mias bokhörna och se vad hon vill tipsa om! 
 
 
Boken jag vill berätta om är en av få där jag faktiskt såg filmen (mästerlig debut av Sofia Coppola) flera år innan jag läste boken - innan jag ens visste att boken fanns, faktiskt. Jag såg den på Hagabion på Kulturnatta 1999 och blev alldeles betagen av Josh Hartnetts sammetskostym. (Give me a break, jag var sjutton... ;-)) 
 
Den är inte glättig och julig på något vis, vilket man förstår redan av titeln - The Virgin Suicides av Jeffrey Eugenides. 
 
   
   
 
Jag ramlade över boken på en rea hos HMV vid Tottenham Court Road, och sedan dess har jag nog köpt den tjugo gånger. Detta eftersom jag gett bort den så många gånger, och lånat ut den så många gånger och sedan inte velat ha den tillbaka... för jag vill ju att alla ska läsa den. Den är ljuvlig och fruktansvärt hemsk, allt på en gång. 
 
De fem flickorna Lisbon - Mary, Bonnie, Lux, Therese och den yngsta, Cecilia, växer upp i en liten ort i Michigan på 1970-talet, hårt vaktade av sina föräldrar. Pappan är dessutom mattelärare i skolan där de går. De får aldrig gå ut eller göra något annat än att vara hemma efter skolan, de måste klä sig så heltäckande som möjligt och får absolut inte gå på skoldanser. Inom ett år kommer alla fem att ha tagit sina liv - det är knappast någon spoiler, det får vi reda på redan på baksidan. 
 
Berättarrösterna är pojkarna som bor tvärsöver gatan. Som signalerar med ficklampor till flickorna och spelar musik i telefon för dem. 
 
Den första raden i boken lyder: "On the morning the last Lisbon daughter took her turn at suicide—it was Mary this time, and sleeping pills, like Therese—the two paramedics arrived at the house knowing exactly where the knife drawer was, and the gas oven, and the beam in the basement from which it was possible to tie a rope." - fruktansvärt, men denna stil, som är lågmäld och dramatisk på samma gång, i långa, poetiska meningar genomsyrar hela romanen. 
 
Men flickorna sitter faktiskt inte inomhus hela romanen igenom. Vi får följa med på en ödesdiger fest i deras egen källare, när föräldrarna insett att de kanske måste ändra lite på sig efter Cecilias död, på en skoldans, en lång natt på en fotbollsplan, och en middag där en kille faktiskt blir inbjuden av pappan själv. Och vilken kille, sen. Trip Fontaine vänder upp och ner på Lux unga liv - och ja, det är honom som Josh Hartnett spelar i filmen. 
 
Jag har säkert läst boken femton gånger och vill gärna läsa om den. Det är ett litet mästerverk i all sin melankoli och känslostorm - för hur det än är så är flickorna inte olyckliga hela tiden. Det finns lycka, kärlek, sexualitet, vänskap och ett oerhört sammansvetsat syskonskap. Helt fantastisk. 
 
Boken översattes på svenska till Dödens jungfrur men den verkar inte gå att få tag på i de vanliga bokhandlarna längre. Men med tanke på den tråkigt översatta titeln tror jag att man ska läsa den på originalspråk. Det är ljuvligt. (Hannele meddelar att den svenska översättningen finns att få tag på på biblioteket.) 
 
Nu handlar inte detta främst om filmen - men jag måste avsluta med att berätta att soundtracket, till viss del originalskrivet av Air - är helt underbart. Detta är en av mina favoritlåtar i alla sammanhang, men den är extra, extra fin när pojkarna tvärsöver gatan, som så gärna vill få veta mer om vad som pågår där på andra sidan, spelar The Hollies för dem i telefon: 
 
 

Boken om Blanche och Marie av P O Enquist

 
 
Jag har just nu nästan trettio böcker i mina utkast här och ska försöka komma ikapp lite grann. Därmed blir det inte världens längsta texter här det närmaste, om jag inte har något alldeles särskilt att berätta om... hösten har flugit förbi, på ett bra sätt, och nu är det ju nästan jul! Och denna helgen är jag bortrest fredag kväll till söndag förmiddag, dessutom. Men det kommer! 
 
Nåväl - jag behövde en bok till rutan om eller av nobelpristagare till Höstbingot, och fick tips om Boken om Blanche och Marie av P O Enquist. Jag trodde aldrig att jag skulle röra något av honom igen efter Liknelseboken som jag tyckte var otroligt påfrestande, men nu blev det såhär och det är jag glad för. 
 
Detta är en form av litterär fantasi om Blanche Wittman, hysterikornas drottning som vårdades av Charcot och Freud på sjukhuset La Salpêtrière i Paris i slutet på 1800-talet. Vad det egentligen var för fel på henne har väl ingen riktigt kommit fram till - man trodde först att det handlade om epilepsi, sedan det något mer diffusa hysteri. Hon blev dock frisk, och började arbeta tillsammans med Marie Curie. Somligt är fakta, somligt definitiv fantasi. 
 
Jag är mest intresserad av faktum i detta fallet och förfäras av att läsa om Blanches öde, som en sorts martyr för vetenskapen. Hon påverkades naturligtvis otroligt negativt fysiskt av arbetet med radium, och när vi möter henne har hon bara högerarmen kvar efter omfattande amputationer på grund av strålningen, och lever i en trälåda på hjul. Helt otroligt. Tre av hennes anteckningsböcker återfanns tjugofem år efter hennes död, och det är dessa som format någon sorts bas till Enquists bok. 
 
Jag hade kanske föredragit att läsa om dessa kvinnor och händelserna kring dem i en mer faktisk och ordnad form - men jag tyckte väldigt mycket om detta också, och det har gett mig blodad tand för att läsa mer om Madame Curie och de omkring henne. 
 
Boken finns att köpa här eller här