Jag vill vara jordens medelpunkt av Charlotta Lannebo

Lova är sexton år, året är 1991 och hon lämnar Stockholm för att spendera ett utbytesår i Nya Zeeland. När hon kommer tillbaks ska hon bli författare och tillsammans med coole David Brink, men hon ska klara av lite annat därborta först. 
 
Men det blir inte riktigt som hon tänkt sig. Hon hamnar hos den ensamstående mamman Karen, med två söner som inte pratar med Lova (inte för att hon pratar med dem heller) och 200 kossor. Huset är fult och av lägre standard än Lovas vanor, och hon kan inte ta sig någonstans utan att få skjuts eller åka skolbuss. Skolbuss! Lova är ju van vid att kunna vara ute och fika med kompisarna i Stockholm som hon vill... 
 
Lova känner att hon måste därifrån och vidtar extremt drastiska åtgärder för att detta ska ske. Och jag kan inte förstå det. Att tonåringar har svallande känslor och kan vara lite dramatiska är jag med på, men detta är så urflippat. Hon gör det för att hon tror att det inte kommer att såra Karen lika mycket som om hon ansöker om att byta familj, men... nej, jag kan inte förstå. 
 
Hennes lögner uppdagas, förstås, och ännu en gång blir det inte som Lova tänkt sig. 
 
Jag gillar inte Lova, gjorde det inte från början och gör det absolut inte mot slutet av boken. Den poppade upp som förslag på Storytel efter att jag hade läst Ingen normal står i regnet och sjunger och jag gillade premissen, 90-tal på andra sidan jordklotet... men den faller platt, tyvärr. Vissa bitar är rätt kul, jag kan gilla tidsmarkörerna och så vidare men jag förstår inte riktigt poängen med att försätta den i början på 90-talet när de saker som torde ha varit störst för tonåringar då (jag tänker musik, tv och sådant) inte riktigt får någon plats. 
 
Synd på en god idé! 
 
 
Prickiga Paula har också skrivit om boken, som finns att köpa här eller här

Kommentera här: