Are we there yet? av David Levithan

 
Som alltid när jag får syn på något jag inte läst av en författare jag älskar hugger jag det. Nu handlade det om Älvstrandens Biblioteks hylla för engelska YA-böcker och David Levithan. 
 
Jag blev förälskad i förordet, då jag blir hemskt glad varje gång Levithan (eller någon annan, för den delen) citerar något av de mer obskyra banden jag älskar. I detta fall - Magnetic Fields, och en av de första låtarna av dem jag hörde, Nothing matters when we're dancing. Nåja - de är inte så obskyra egentligen, men de flesta jag pratar om dem med ser mycket förvirrade ut. 
 
Denna kom ut 2005, långt innan Levithans otroliga succéer, och jag tycker alltid att det är kul med äldre alster från stora favoriter. Tyvärr blev jag inte så himla imponerad här. 
 
Två bröder, en i tonåren och en i början av sin karriär i reklambranschen, kuppas ihop på en semester till Italien av sina rika föräldrar. Skildringarna av Italien är fantastiska och jag blir hemskt sugen på att resa dit - men det har jag ju varit förr, så att säga. Annars är det mycket ältande, lite syskontjafs som jag inte förstår eftersom jag inte har några, och någon sorts försonande ängel som dyker upp i kvinnogestalt. 
 
Jag gillar att få känslan att att verkligen vilja slå mig ner i soffan eller gå och lägga mig med en bok - denna ville jag mest bara bli kvitt. Tråkigt! Men jag vet ju, tack och lov, att Levithan blev bättre med åren! 
 
 
 
1 Sebastian:

skriven

Skönt ändå, att till och med Levithan har skrivit trista böcker :)

Svar: Haha, eller hur!
Anna

Kommentera här: