Livet går så fort. Och så långsamt. av Martina Haag

Tänk - jag hade ingen aning om att Martina Haag hade en ny bok på gång förrän ett par dagar innan den släpptes. Och det var ju en angenäm överraskning, förstås! Jag har läst allt Haag har skrivit, inklusive kokbok (som jag ska skriva om snart) och löparbok (!) och gillar henne skarpt, så det var ju en självklarhet att läsa boken så fort det bara gick. 
 
Haag gör klart i förordet att detta inte är en självbiografisk bok, även om hon själv gått i skolan som det handlar om. Trots det så känns den självbiografisk, den känns så äkta och genuin. Man kastas mellan förtvivlan och gapskratt i berättelsen om Sonjas uppväxt, om hur en människa formas och blir vuxen. 
 
Om de coola och mindre coola, om täckjackor vs. dunjackor, om att aldrig stänga jackan trots att det är femton minusgrader. Om fester och skilsmässor och familj och vänner och killar och skolan och vänner som kanske inte riktigt är vänner. 
 
Och om dråpliga händelser - jag säger bara trolldockan - och om att ta revansch i vuxen ålder och kanske kunna använda sig av de där händelserna som formar ett barn till tonåring och en tonåring till vuxen. 
 
Jag tyckte hemskt mycket om boken - som gärna hade fått vara hundra sidor längre, det hör inte till vanligheterna att jag säger så - och kan varmt rekommendera den till alla som gillar Martina Haag, och alla som någon gång varit tonåring. Kanske är det ännu bättre om man minns hur det var att vara tonåring 1980 - det gör av förklarliga skäl inte jag eftersom jag föddes 1982 - men jag känner ändå en stark nostalgikänsla under läsningen, även om jag de facto inte kan ha någon sådan... 
 
 
Boken finns att köpa här eller här
 

Kommentera här: