Smakebit på söndag, 2 december 2018 - En saga om tidens väsen av Ruth Ozeki
Glad advent, kära vänner! Jag gillar verkligen advent och har flera gånger passat på att gå i kyrkan då eftersom jag gillar kyrkor och särskilt vid glada högtider (advent och påskdagen, särskilt) - och idag ska jag faktiskt det, men inte på morgongudstjänsten utan på en sånggudstjänst i Hagakyrkan i eftermiddag, då kören Ymna framträder. Min bokcirkelkompis Moa är med i Ymna, dock ska hon inte sjunga idag på grund av frånvarande röstresurser. Men J och jag siktar på att åka dit efter adventsfika i eftermiddag! Jag gillar ju även att sjunga, så det känns alldeles perfekt.
Men först blir det en ganska stillsam söndag. Jag gick upp hyfsat tidigt och städade och diskade lite och har preppat lite inför ljuständning och annat:
Men innan jag klev ur sängen låg jag kvar en bra stund och läste i En saga om tidens väsen av Ruth Ozeki, som var nästa på min TBR-lista, och som har legat där sedan februari 2016. Började igår kväll men måste ha somnat på ungefär sida 26, men imorse kom jag en bra bit fram.
Premissen för boken är att en författare som heter Ruth som bor på Vancouver Island hittar en Hello Kitty-lunchlåda, tätt inpackat i flera fryspåsar, på stranden. Hon har tänkt slänga den, det finns så mycket skräp på stränderna, men hennes man öppnar den och i lådan finns brev och en dagbok, kamouflerad som en gammal upplaga av Prousts På spaning efter den tid som flytt. Ruth börjar läsa, och vi följer dels hennes liv och dels det som den unga japanska tjejen Nao skrivit i sin dagbok i Tokyo. Hon vill berätta historien om sin gammelfarmor Jiko, som är buddhistisk nunna, men vi lär även känna hennes vardagsliv - hon är mobbad i skolan eftersom hon bott i USA ett tag, och hennes pappa försöker hela tiden begå självmord efter att ha blivit såväl deprimerad som spelberoende efter att ha förlorat sitt arbete.
"Haruki var morbror till pappa, och pappa är döpt efter honom. Haruki den förste var kamikazepilot. Rätt knäppt om man tänker efter, för innan han blev självmordsbombare studerade han filosofi vid universitetet i Tokyo och pappa, Haruki den andre, är väldigt inne på filosofi och försöker ideligen ta livet av sig, så man kanske kan säga att självmord och filosofi är ett släktdrag, åtminstone om man heter Haruki.
När jag sa det till Jiko sa hon att Haruki den förste egentligen inte ville ta livet av sig. Han var bara en kille som var tokig i böcker och fransk poesi och ville inte ens slåss i kriget, men han var tvungen. På den tiden var alla tvungna att kriga, antingen de ville eller inte. Jiko sa att Haruki blev jättemobbad i armén för att han gillade fransk poesi, så där har vi ett släktdrag till. intresse för fransk kultur och benägenhet att bli hackkyckling."
Ur En saga om tidens väsen av Ruth Ozeki, Forum: 2015
skriven
Den här boken lånade jag av en vän när den var ny, men när den nu stått oläst i hyllan sen dess så lämnade jag tillbaka den häromveckan