De kallade mig Gud av Stefan Schwarz med Mats Olsson

 
 
Jag lyssnade på denna, i hopp om att den skulle vara någon sorts kombination av Det är bara lite cancer (utan cancerbiten, då, men berättelser, skrönor och sådant ur fotbollskarriären) och Ha de' gott  utan twittrandet. Typ. Till viss del är den ju det. Dock utan humor och med en plötslig, märklig attack av vaccinmotstånd då han är övertygad om att sonens autism beror på ett MPR-vaccin i Florens. 
 
Jag tycker väldigt mycket om Mats Olssons egen roman De ensamma pojkarna, där jag inte alls tänker på att han är journalist och skriver som en journalist. Missförstå mig rätt, det finns naturligtvis journalister som skriver mycket bra prosa också, men det är då inte alla. Här blir det väldigt tydligt, dock, att Olsson först och främst är sportjournalist. 
 
Så. Ganska tråkig, ganska dåligt skriven, ganska självgod (som titeln kanske hintar om) och ganska tjatig. Tyvärr! Några ljusglimtar dock, det var liksom inte slöseri med tid, men jag kan inte påstå att jag rekommenderar den heller. 

Kommentera här: