Till min allra bästa vän av Maria Hamberg

 
Det är tidigt 70-tal när Kristina flyttar från bondgården i Ångermanland för att arbeta som au pair i en fin familj i London. Kontrasten är minst sagt påtaglig, på alla upptänkliga vis. I våningen under bor Anabell, gruvarbetardotter från Wales, och de två unga kvinnorna blir snabbt såta vänner. De hjälper varandra igenom alla möjliga och omöjliga situationer, vilket leder till en livslång vänskap som står emot tidens tand och alla de förändringar som livet kastar åt dem. 
 
Man jämför Hamberg med Ferrante och hon har fått Ivar Lo-priset för att ha förnyat arbetarlitteraturen. Jag kan hålla med om båda dessa - men av någon anledning fastnar boken inte helt och hållet hos mig. Jag kan inte riktigt förklara varför. Kanske var jag i fel sinnesstämning när jag läste, kanske förväntade jag mig något annat - det är inte alls omöjligt att det är så. Jag är väl dessutom lite känslig för Londonskildringar, på samma sätt som jag är med Göteborg - stämmer det inte med min uppfattning tycker jag att det är svårt att hantera. Men, säger du, du bodde ju inte i London på 1970-talet! Nej, det gjorde jag inte, men det gjorde Nina Stibbe och Alan Bennett
 
Kanske läser jag om denna, när jag inte måste lämna tillbaks den till biblioteket nästa dag och när jag kanske är på ett lämpligare humör. Jag märker ju att det är en bra bok - det är bara inte riktigt min bok. 
 
 
Boken finns att köpa här eller här
 

Kommentera här: