Sveas son av Lena Andersson

Sveas son berättar Lena Andersson om folkhemmet, på ett vis personifierat i Ragnar, som föds 1932 och därmed till och med är jämnårig med själva folkhemmet. Han är son till Svea, vars far emigrerade till Amerika, och han växer upp i det Sverige där staten vet bäst, där moderniteten är på väg in med stormsteg, där det är ordning och reda. Ragnar vill helst bli möbelsnickare men det passar bättre att bli slöjdlärare. Räta vinklar, raka streck, blyertspenna och ja - ordning och reda. 
 
Han gifter sig med Elisabeth från Norrland, de får två barn - naturligtvis en pojke och en flicka - de frisksportar och tränar, är aktiva i föreningar och har bildningskomplex. Allt flyter på, precis som det ska. 
 
Men - så kommer 1980-talet. Nya vindar blåser, nya prioriteringar inträder, det blir viktigare för barnen att studera än att åka längdskidor - och till råga på allt blir statsministern skjuten. Folkhemmet skakar i sina grundvalar och ingenting är längre som förut. 
 
Jag gillade Anderssons böcker om Ester Nilsson, men jag var ganska mätt på henne efter att ha läst dem. Jag lyssnar gärna på henne i P1, men kan ibland få just bildningskomplex av hennes träffsäkerhet. Träffsäker är hon här också, och vass som en nyslipad kniv - men även humoristisk! Jag tycker att detta är en riktigt rolig bok, åtminstone på sina ställen, och jag uppskattar den finstämda berättelsen med lättsammare inslag. Ragnar må vara folkhemmet, men han får även illustrera hur absurt det kan bli ibland när man fastnar i idéer och tankar om vad som är rätt och fel. Jag minns en scen på en idrottstävling som är både rolig och tragisk. 
 
Boken finns att köpa här eller här

Kommentera här: