Slutet av Mats Strandberg

Detta inlägg skulle ha kommit upp igår, som utlovat, men en kombination av teknikstrul och slutgiltig trötthet satte käppar i hjulet. Men nu är det här! Stort tack till Rabén och Sjögren för recensionsexemplaret av denna bok som jag längtat efter sedan jag först hörde talas om den. 
 
Jag har läst Cirkeln-trilogin, och Färjan och Hemmet och älskat dem alla - ja, fastän varken fantastik eller skräck egentligen är min grej. Det är tack vare de lysande personporträtten, miljöerna, socialrealismen och gestaltning av "det vanliga livet". Och här, i Slutet, briljerar Strandberg mer än någonsin med just detta. GöteborgsPosten rubricerar sin recension "mer vardag än domedag" och precis så är det. 
 
Men jag går händelserna i förväg. 
 
Kometen Foxworth är på väg mot jorden. Om lite drygt fyra veckor kommer den att slå mot jordens yta, i närheten av Kanarieöarna, och några minuter efter nedslaget är allt över. Det är för sent att göra något åt det - slutet är helt enkelt här, trots att allting alldeles nyss var precis som vanligt. 
 
Vi får följa två sjuttonåringar, Simon och Lucinda, under de sista veckorna. Båda är ensamma, men när något fruktansvärt händer med Simons ex och Lucindas före detta bästa väninna blir de besatta av att ta reda på vad som hänt. Intriger och relationer vecklas ut i verkligheten, på gott och ont, men är något egentligen värt någonting? 
 
Det är så intressant att sätta sig in en situation där ingenting egentligen spelar så stor roll. Ingenting kan få några vidare konsekvenser. För vissa experimenterande tonåringar blir det intensivt och destruktivt, med festande, droger och sex. För somliga handlar det mest om att få göra de där vardagliga sakerna en sista gång. Fira jul mitt i sensommaren till exempel. Andra vill lämna ett spår efter sig, i den händelse att någonting kan sparas och föras till någon som kan tyda det. 
 
Personerna är så otroligt trovärdiga och jag har burit dem med mig sedan jag lade ner boken förra söndagen. Suveräna skildringar - precis som i Färjan träffar vi en salig blandning människor med ytterst olika situationer och attityder - men allihop känns så verkliga. Berättelsen tickar på i olika takt, beroende på om det är Simon eller Lucinda som berättar, men för mig känns den liksom ganska jämn i tempot, det balanseras... tills det faktiskt börjar dra ihop sig och jag inser att det blir helt fruktansvärt spännande. Jag gråter nästan av intensiteten när jag läser de sista trettio sidorna, det är så ödesmättat och samtidigt smygande. Jag vet vad som kommer att hända, men... 
 
Rekommenderas varmt till alla. Boken finns att köpa här eller här

Kommentera här: