Till minne av en villkorslös kärlek av Jonas Gardell

Till minne av en villkorslös kärlek leker Gardell med fantasin att han själv dog i en bilolycka 1998, i en rondell i närheten av Örebro. Boken tar därmed formen av en släktkrönika över den glömde författarens familj och förfäder - men allra främst Gardells mor, Ingegärd Rasmussen. En egensinnig frikyrkoflicka som gick sin egen väg, blev akademiker, mor, hustru till framtidsmannen Bertil - nu skulle de två ta över världen. 
 
Det är episkt, förstås. Det är starkt, stundtals humoristiskt, högt och lågt, intensivt och lättsamt. Berättelsen om när Ingegärd tänker bli lärare men vägrar sticka ett par vantar med argumentet "Jag måste vara fri!" är en scen jag burit med mig i flera veckor sedan jag läste boken och det finns många andra citat och händelser i boken som bör få vara odödliga. 
 
Jag köper inte formen, dock. Berättelsen om familjen Gardell hade kunnat berättas rakt av, utan sidoberättelser om en död bortglömd författare som vi alla vet inte är det minsta död. Det blir svulstigt och stolpigt och det tycker jag är hemskt onödigt, då texten och berättelsen verkligen står för sig själv. Särskilt modern och berättelsen om henne - det finns ingen anledning att ställa den icke-döde författaren i fokus, tycker jag. 
 
Jag har läst det mesta Gardell har skrivit genom åren, utom de religiösa texterna, och därmed känner jag igen lite för mycket. Det finns scener här som vi redan läst om, nästan ordagrant, i Frestelsernas berg. Detta är förstås författarens privilegium, att använda scener ur verkligheten i romaner som sedan dyker upp i sanna berättelser, men det blir lite tjatigt. 
 
Läsvärt är det ändå, och boken kan man köpa här eller här

Kommentera här: