Leona: tärningen är kastad av Jenny Rogneby

Jag lyssnade på Jenny Rogneby på ett seminarium på Bokmässan, och tyckte att det lät spännande med en korrupt polis, som lever familjeliv, jobbar som utredare på dagarna och sysslar med grov brottslighet på kvällarna. Det lät nytt och fräscht och spännande, och jag plockade ganska snabbt upp första boken om Leona. 
 
Och det började bra - en bank i Stockholm blir rånad av en sjuårig flicka, som står naken och blodig på golvet med en nalle i famnen och spelar upp ett band, där personalen uppmanas ge henne pengar och inte följa efter henne. Fallet hamnar på Leonas bord, men är hon så intresserad av att reda ut det egentligen? 
 
Sedan eskalerar det. Och eskalerar. Och eskalerar. Jag förstår inte hur det har kunnat bli en hel serie av böcker (för det har det), eftersom det känns som om ungefär sex böcker klämts in i en. Det är bara för mycket - det är ambitiöst, sannerligen, men till slut satt jag bara och skakade på huvudet. Och jag är inte särskilt känslig för hårdkokta böcker, det är inte det - det är bara så mycket brott och drama HELA tiden, jag var helt slut efter läsningen. Det blir nästan parodiskt. 
 
Det verkar dock som om folk gillar det, och jag kan förstå det, vi är alla olika, men det var verkligen ingenting för mig och jag kommer inte att fortsätta med serien. 
 
Om du vill bilda dig en egen uppfattning finns boken att köpa här eller här

Kommentera här: