Queenie av Candice Carty-Williams

 
 
Höga förväntningar är farliga, men när de infrias är det fantastiskt. Så fort jag hörde talas om Queenie kände jag på mig att detta verkligen var något för mig, och ja, det var det. 
 
Förlaget säljer in Queenie som en korsning mellan Bridget Jones dagbok och Americanah, och jag kan förstå hur man tänker - om man gör en välvillig tolkning av jämförelsen med Bridget Jones. Man kan ju tänka på Bridget som ett lite ytligt kaos fyllt med Chardonnay och kaloriräkning - då blir det inte en rättvis jämförelse - men om man tänker på Bridget som en ung kvinna, lite vilsen och sökande, med en stor utökad familj bestående av vänner och med en tendens att dras till fel män, så är man helt rätt ute. Jämförelsen med Americanah är lättare att förstå på en gång. 
 
Queenie är i mitten av 20-årsåldern, jamaicansk-brittisk med de brittiska rötterna placerade i Brixton men med ett ben i varje kultur. Hon tvingas varje dag jämföra sig med den vita medelklassen i sitt arbete på en tidning, hon har just blivit dumpad av sin vita pojkvän och ska nu försöka hitta fotfästet i världen igen. Hon söker bekräftelse och stabilitet hos helt fel män, och tacklar varje dag vardagsrasismen och exotifierandet av sitt hår och sin kropp. 
 
Tempot är högt och mycket engagerande. Vissa bitar är så roliga att jag skrattar rakt ut, Queenies morföräldrar är helt fantastiskt skrivna. Vissa bitar är så hemska och sorgliga att jag biter mig i läppen. Queenies barndom, med en mor som lider av psykisk ohälsa, är ett tungt bagage att bära för henne. 
 
Fantastiskt bra. Otroligt att det är en debut tycker jag, jag längtar efter att få läsa mycket mer av Carty-Williams. 

Kommentera här: