Mannen som läste högt på 6.27-tåget av Jean-Paul Didierlaurent

En man som heter Ove. 
 
Hundraåringen som gick ut genom fönstret och försvann. 
 
Juliette, kvinnan som läste på metron. 
 
Fakiren som fastnade i ett skåp. 
 
Den lilla flickan som svalde ett moln lika stort som Eiffeltornet. 
 
Och så vidare. Med Mannen som läste högt på 6.27-tåget
 
Denna diskussion kom oundvikligen upp när Bokbubblarna diskuterade Didierlaurents bok när vi sågs i januari. Varför, förlagen, skapar ni sådana här besvärliga titlar? (Jag ska inte ens BÖRJA prata om alla feelgood inriktade på kvinnor som följer samma mall fast "Den lilla X på Y bakom Z med ÅÄÖ".) Och varför göra dessa kaotiska omslag? 
 
Jag förstår att denna bok är någon sorts försök till att skriva om Amélie till bokform, men mer riktat åt män, kanske. Och tanken är ganska god, men allt går lite vilse i min irritation över mallar och stök. Satte ihop denna bild när jag skrev om boken på instagram: 
 
 
Det går alltså att göra tilltalande omslag och korta titlar utan att för den skull förlora uppmärksamheten - jag hade absolut kunnat falla för både det brittiska och de två franska omslagen, den svenska hade jag gått rakt förbi. Men är det bokcirkel så är det, och då försöker jag åtminstone alltid läsa det jag ska ;-) 
 
Didierlaurents huvudperson jobbar på en återvinningsstation för makulerade böcker. Han bor ihop med sin guldfisk och ringer hem till sin mamma varje torsdag för att berätta om sitt fiktiva jobb i förlagsbranschen. Enda ljuspunkten i livet är när han läser högt på 06:27-tåget till jobbet varje morgon, från boksidor som han räddat ur krossen på jobbet. 
 
En dag hittar han en USB-sticka, som visar sig innehålla en kvinnas dagboksanteckningar. Allt han vet om henne är att hon heter Julie och jobbar som toalettvakt på ett köpcentrum i Paris - och troligtvis åker samma tåg som han, åtminstone ibland. Och att hennes arbetsplats har 14 717 kakelplattor, för hon räknar dem varje vårdagjämning i hopp om ett mirakel. Guylain blir smått besatt av att söka reda på denna fantastiska kvinna - han är ganska säker på att hon är hans drömkvinna. 
 
Mycket Amélie-esque, inte sant? Det finns till och med en scen med en guldfisk på samma bro över Canal St Martin som man kan se i Amélie-filmen, vilket är en fin vinkning. 
 
Och det är en helt okej bok. Inte otrolig, men helt okej och ganska underhållande. Vive la France. 

Kommentera här: