Tiden är inte än av Elin Boardy

 
 
Jag hade pratat med en vän om denna samma dag som den låg i postfacket - tack Wahlström och Widstrand! Jag har tidigare läst och älskat Allt som återstår och Mot ljuset - Mary Jones historia har jag inte hunnit till ännu, men det kommer. Blev därför väldigt glad när jag såg att denna var på väg, och ännu gladare när jag fick chansen att läsa den så tidigt! 
 
Vi befinner oss i mitten av 1300-talet - huvudpersonen har inte haft någon större anledning att hålla ordning på vilket år det är på sistone. Hon flyr Sverige, flyr pesten, på en sillabåt från Falsterbo. Vi får följa hennes resa, främst till fots, över kontinenten där hon ser vad sjukdomen åsamkat världen. Nu skriver jag hon, men kvinnan blir man ganska snabbt genom att kapa av sig flätan och gå i hosor och kjortel för att vara mer tryggad i sin ensamhet. Därmed är vår huvudperson mycket flytande, lite likt Tintomara som någon skrev på Goodreads - en androgyn gestalt med många olika namn. 
 
Hen träffar alla möjliga människor, från medicinkunniga till gycklare, handelsmän och andra resande. Det finns ingen destination, förutom under korta perioder - det är resan och flykten som är målet. 
 
Det här med att mer eller mindre planlöst förflytta sig över den europeiska kontinenten beroende på var man kan och får stanna i sin flykt från faran kan vi ju känna igen. Det post-apokalyptiska tillståndet likaså - inte konkret, men faran i vad som sker i det politiska klimatet omkring oss, och om vad som eventuellt kan hända - även om det inte just är en pandemi som hotar oss utan en annan sorts bruna bölder... 
 
Språket är så vackert. Så delikat avmätt och på något vis anonymt, liksom huvudpersonen. Underbar bok, jag rekommenderar den verkligen.