Vita tänder av Zadie Smith

 
 
Som jag nämnt såväl här som på instagram så har jag ägt denna bok i minst tre olika utgåvor på minst två olika språk sedan tidigt 2000-tal, någonting. Jag har dessutom varit helt övertygad om att jag har läst praktiskt taget hela boken och bara hade lite kvar - men det verkar som om jag dels har blandat ihop den med Brick Lane (hur jag nu lyckats med det) och dels varit lite allmänt sinnesförvirrad. Nåväl, nu har jag i alla fall läst den och det är jag otroligt glad för för jag älskade den. Vilken oerhörd läsupplevelse som innefattar praktiskt taget allt jag kan tänka mig och väldigt mycket London. 
 
Berättelsen börjar med att Archie Jones försöker ta livet av sig i sin bil på småtimmarna nyårsdagen 1975 men blir avbruten av en arg och svettig slaktare, kliver in på en fest i ett kollektiv och där träffar den unga, vackra, tandlösa jamaicanskan Clara Bowden. Hon är 19, han är 47, hon är f.d Jehovas vittne och han är mycket kortare än hon men inom några veckor är de gifta - och här tar det hela sin fart. Det är dock inte någon komisk berättelse om omaka par, utan om vänskap, kulturkrockar, kärlek, förändring, krig och fred och England och Bangladesh och den "irländska biljardhallen" där man visst kan dricka alkohol men som bara serverar halalmat. Jag förfasas, berörs och skrattar så jag gråter. 
 
Helt underbar! Har du mot förmodan missat den så läs nu, den är ljuvlig och finns att köpa här eller här

Slut som artist (för dagen...)

Ja, jag hade tänkt blogga "ordentligt" ikväll - men jag är för trött! Det har varit en intensiv men härlig dag, om man väljer att bortse från allt som hände utanför mässan idag. Vilket förstås är omöjligt, men om jag fokuserar på mig själv har det varit kanon - det har alla dagar varit hittills och än är det inte slut! 
 
Men jag är trött efter dagen. Dels av åtta seminarier i rask påföljd och dels av en underliggande... oro, kanske, för vad som hände där ute. Skulle vi komma ut? Skulle vi kunna åka hem? Jodå, under sista seminariet för dagen kom nyheter från GP om att NMR var på vandrande väg tillbaka till Mölndal och visserligen tog det mig fyra gånger så lång tid att komma hem än vanligt, men det är ju småpotatis. 
 
På tal om potatis har jag gjort potatisgratäng ikväll, med en fyndad bit pepparbiff, och nu tittar jag på Midsomer Murders med ena ögat och har bestämt att det "ordentliga" bloggandet får vänta. Jag ska upp tidigt och tvätta imorgon innan det bär av på mässa igen - och bloggen finns ju kvar... :-) 
 
 
Ett lite speciellt val, att pynta alla rum med ljung - skrocket säger ju att man bjuder in döden när man tar in ljung. Men den är uppblandad med rödlök (!) och pumpor, så det kanske inte räknas! Rätt snyggt är det i alla fall. 

Tiden är inte än av Elin Boardy

 
 
Jag hade pratat med en vän om denna samma dag som den låg i postfacket - tack Wahlström och Widstrand! Jag har tidigare läst och älskat Allt som återstår och Mot ljuset - Mary Jones historia har jag inte hunnit till ännu, men det kommer. Blev därför väldigt glad när jag såg att denna var på väg, och ännu gladare när jag fick chansen att läsa den så tidigt! 
 
Vi befinner oss i mitten av 1300-talet - huvudpersonen har inte haft någon större anledning att hålla ordning på vilket år det är på sistone. Hon flyr Sverige, flyr pesten, på en sillabåt från Falsterbo. Vi får följa hennes resa, främst till fots, över kontinenten där hon ser vad sjukdomen åsamkat världen. Nu skriver jag hon, men kvinnan blir man ganska snabbt genom att kapa av sig flätan och gå i hosor och kjortel för att vara mer tryggad i sin ensamhet. Därmed är vår huvudperson mycket flytande, lite likt Tintomara som någon skrev på Goodreads - en androgyn gestalt med många olika namn. 
 
Hen träffar alla möjliga människor, från medicinkunniga till gycklare, handelsmän och andra resande. Det finns ingen destination, förutom under korta perioder - det är resan och flykten som är målet. 
 
Det här med att mer eller mindre planlöst förflytta sig över den europeiska kontinenten beroende på var man kan och får stanna i sin flykt från faran kan vi ju känna igen. Det post-apokalyptiska tillståndet likaså - inte konkret, men faran i vad som sker i det politiska klimatet omkring oss, och om vad som eventuellt kan hända - även om det inte just är en pandemi som hotar oss utan en annan sorts bruna bölder... 
 
Språket är så vackert. Så delikat avmätt och på något vis anonymt, liksom huvudpersonen. Underbar bok, jag rekommenderar den verkligen.