2016: 290 - Barnbruden av Anna Laestadius Larsson

 
Jag har tänkt läsa denna bok - och hela serien - sedan den kom ut. Det har bara inte blivit. Som så ofta är fallet. Men så fick jag ett infall och bestämde mig för att försöka och ja, det gick ju som en dans! Den är underbar. Det hjälper förstås att vara historiskt intresserad och det är jag - särskilt när det gäller svenska regenter och liknande. Två flugor, alltså. 
 
Barnbruden börjar när den femtonåriga Hedvig Elisabet Charlotta av Holstein-Gottorp ger sig av på båtresan till Sverige där hon ska möta sin kusin och make, hertig Karl (senare Karl XIII). Planen var att lösa problemet med tronföljden, men som vi redan vet blev det ju inget av med det och man fick importera Karl XIV Johan - eller Jean Baptiste Bernadotte - från Frankrike. 
 
Men detta är ännu långt i framtiden. Hedvig Charlotta - senare drottning Charlotta - skrev utförliga dagböcker och brev, och stora delar av boken är baserad på dessa. Ett fantastiskt tidsdokument kring Gustav III:s hov, förstås. Fascinerande. Man kan ju inte låta bli att dra paralleller till Philippa Gregorys böcker om engelska hovet under olika perioder, men detta är betydligt mer rumsrent... 
 
Vid sidan av Hedvig Charlotta får vi följa hennes älskade väninna Sophie von Fersen, dotter till Axel d.ä och syster till Axel d.y, och en flicka som kommit till slottet som hittebarn, arbetar med de skitigaste av sysslor och följaktligen kallas Pottungen. Hon är stum, och när Hedvig Charlotta tar henne till sig, lär henne att läsa och skriva och vill ha henne hos sig på nätterna när hon längtar hem tror man inte att det är någon fara att hon finns med bland det fina folket - hon kan ju ändå inte föra något vidare. 
 
En av de förväntningar Hedvig Charlotta har på sig är ju förstås att bli havande med en tronföljare, då det inte verkar som om drottning Sofia Magdalena och Gustav III kan få några egna barn. Det visar sig finnas en förklaring till den saken. Hovstallmästare Munck får styra upp lite grann. Pressen är outhärdlig och stackars Hedvig Charlotta klandras för både det ena och det andra. Hemskt. 
 
Det är en lättläst berättelse, men den är inte ytlig, inte alls. Det är underhållande läsning, men samtidigt känner jag att jag lär mig massor - något som vetgiriga personer som jag förstås älskar. 
 
Jag kommer att fortsätta med serien, ingen tvekan om saken. Jag har läst baksidestexten på nästa bok, Pottungen, och åh, det verkar redan spännande!