2015: 224 - Glödens färger av Vibeke Olsson

Som jag har gått och sparat på denna, femte boken om Bricken! Och inte blev jag besviken heller. 
 
Bricken har hunnit bli 40 år gammal nu. Barnen blir större och hennes älskade pappa har hamnat på fattighuset. Som visserligen är mycket bättre nu än förr - nu får de frisk luft och det är högt i tak för att undvika smittor - men ändå. 
 
Hemma sliter hon på med kostkarlar och barnuppfostran - och bykarbetet. Arbetarrörelsen tar en större del i denna bok än i de tidigare, då den mest varit fantastisk och solidarisk. Nu dras alla åt olika håll, och det blir i det närmaste kaos kring strejker och lockouts. 
 
Vi får reda på ännu en kärlekshistoria och ett svek som ägt rum sedan vi senast lämnade Bricken och det gör så ont att läsa om. Hon är både jordnära och naiv på en gång tycker jag. 
 
Och så blir man vansinnig på att hon vägrar att se möjligheter för barnen! Redan i förra boken ville hon inte skicka iväg äldste sonen för att få läsa vidare och det fortsätter så nu också - hon är livrädd för att barnen ska "bli herrskap". Och man förstår henne, för hon är ju rädd för det okända - men blir ändå tokig. Det är 1910-tal nu, det är dags att... gå vidare, kanske? 
 
Hur som helst är det så underbart att läsa böckerna, för man är verkligen... med. Man hänger med henne till tvättrännan och när hon kokar soppa eller går med kaffe i bleckhämtaren till bruket. Det är väldigt imponerande att kunna skriva så engagerande. 
 
Hoppas, hoppas att detta inte är sista boken om Bricken! Hon är ju ännu bara fyrtio, hon har just fått ett barnbarn, vi måste veta mer! 

2015: 200 - Hjälp! Rånare! av Laura Trenter

Jag har läst en del av Stieg Trenter och en bok av Ulla Trenter - nu är det dags för dottern Laura! 
 
Laura Trenter skriver spännande böcker för barn, kan man säga. Nu har jag ju bara läst en, men jag noterar på en gång att hon tänjer på gränserna om hur man kan och får skriva för barn. Jätteintressant ämne, tycker jag. Det är ju väldigt stor skillnad på barns mognadsnivå även om de är i samma ålder - mycket svårt att parera vad som är rätt, och jag gissar att det är ganska svårt som förälder, pedagog eller liknande att bedöma vad barn ska läsa också. 
 
Hur som helst. 
 
På vägen hem från skolan en dag ska 9-årige Sebbe och bästisen Johanna stanna till i affären och köpa bröd och frimärken åt Johannas mamma. Plötsligt smälls dörren upp och två män i rånarluvor och med k-pistar rusar in, viftar med vapnen och säger åt alla att lägga sig ner. 
 
Sebbe och Johanna klarar sig helskinnade ur dramat, men efteråt kommer skräcken, såklart. De vet inte vilka rånarna är - men tänk om rånarna vet vilka de är? Johanna kände igen den ene rånarens gympaskor - och vet någon som har likadana. Någon som verkar lite... skum redan från första början. Och ibland står det en kille med hästsvans och ser skum ut utanför Sebbes hus. Vem är han? 
 
Det är jättespännande, även för mig som vuxen, och jag hade älskat denna boken när jag var yngre. Berättelsen om rånet och tiden därefter är uppblandad med superhjältelek och fantasi, och en viktig del handlar om kristerapin som framför allt Sebbe får. Först träffar han skolpsykologen men det funkar inte, så då får han träffa en äldre man som heter Bertil istället som det funkar mycket bättre med. De pratar mycket om Batman och Spindelmannen, vilket verkar vara ett effektivt sätt att komma in på de viktigare sakerna. Bra, tycker jag, att man belyser att det är helt okej att välja själv vem man vill prata med om viktiga saker, även när man är liten. 
 
Jag gillade den, alltså, och jag vill gärna läsa mer av Laura Trenter. Intressanta grepp och infallsvinklar. Bra! 

2015: 198 - Den allvarsamma leken av Hjalmar Söderberg

Vet ni vad? Jag fattade ett beslut i veckan om att jag faktiskt får lov att läsa lättlästa versioner av klassiker som jag verkligen vill läsa, men bara inte orkar ta mig igenom. Såsom Stolthet och fördom. Det känns lite konstigt, men samtidigt - varför gör det det? Jag bestämmer väl för höge farao själv vad jag vill läsa. I alla fall numera.
 
Men - denna klassikern klarade jag alldeles själv! 
 
Och den är underbar. 
 
Kom ut 1912, och rör en ung mans liv kring sekelskiftet 1800/1900. Arvid Stjärnblom, fil. kand., är förälskad i Lydia Stille. Kärleken är visserligen besvarad, men på den tiden räckte det ju inte med kärlek allena för att det skulle funka. Arvid flyttar till Stockholm för att göra karriär på en tidning - en kamouflerad Svenska Dagbladet, skulle jag tro - och Lydia gifter sig med en äldre man, för att kunna leva det goda livet. Detta tar Arvid hårt, och ett bekvämlighetsförhållande övergår i giftermål med en kvinna som han inte älskar. 
 
Åren går - ja, det står just så i den löpande texten - "Åren gick." - ganska sympatiskt. Tio år, till och med, sedan dyker Lydia upp av en slump i Arvids liv och de inleder en affär. En allvarsam lek, kan man ju säga. Men det går förstås inte sådär himla bra, det heller. 
 
Språket är utmärkt och miljöbeskrivningarna helt otroliga - till och med jag, som har jättedålig koll på Stockholm, blir lite hänförd. Arvid lider lika illa som, om inte värre än, unge Werther - hjärta och smärta är då sannerligen ledord i romanen. Mycket gripande och engagerande. Riktigt bra. 
 
Ett citat av Lydia: "Mig får du älska på ett hedniskt vis!" - det är väl ingen direkt chock att de religiösa kritikerna gick i taket! 
 
Ni ser det fina omslaget? Bilden - som ser ut som korsstygn - går att köpa som affisch här