Sacred Country av Rose Tremain

När vi hamnade på museet i Brighton fick vi syn på en City Reads-broschyr - ett projekt som Brighton och Hove kör varje år - för Sacred Country av Rose Tremain, som skulle bli årets City Reads-bok med start 23 april. Det kändes som en kul grej att köpa med sig boken som en sorts souvenir och förstås läsa den också :-) Jag trodde att den kanske skulle utspela sig i och omkring Brighton - det gör den inte, men bokens stora tema har stark anknytning till Brighton och Hove som en av Europas huvudstäder för HBTQ. Tänk på att det till och med finns en särskild utställning dedikerad till "transologi" på Brightons museum, där man bland annat kunde se amputerade bröst och annat. Otroligt starkt. 
 
Jag hade heller inte förstått att det är en riktig klassiker som kom ut redan 1992-  men det är ett universellt ämne och den utspelar sig ännu några decennier tidigare.  
 
Nåväl. Jag började läsa boken ganska omgående, det tog lite tid att komma in i den men jag var ganska snart helt fast och den fick en femma av mig på Goodreads - det händer faktiskt inte särskilt ofta, trots att en bokcirkelkollega häromveckan sa till mig att jag alltid är så positiv och aldrig dissar böcker. (Jag förklarade att jag sällan läser ut böcker jag inte gillar och påminde om att det inte var särskilt länge sen jag rådissade en titel vi läste ;-)) 
 
Nåväl. 
 
1952 står Mary på ett fält i Suffolk tillsammans med sin familj, för att hålla en tyst minut för kungen som just dött. Det är i detta ögonblick som sexåriga Mary inser att hon inte alls är en flicka. Hon är definitivt en pojke, det är inget snack om saken. Romanen följer sedan Mary - eller Martin - genom livet och kampen för sin identitet och för att få vara den han är. Det är inte helt lätt i en liten klaustrofobisk by på landsbygden, han har sin morfar som är en underbar karaktär men familjen är dysfunktionell och det är svårt att veta var han kan finna stöd och förståelse. Vi får även följa andra röster hos personer kring Martin och det är ofta plågsam läsning. Men alldeles briljant - jag läste ut den för drygt två veckor sedan nu och tänker fortfarande på Martin och de andra praktiskt taget varje dag. Så otroligt bra. 
 
Värt att notera är också humorn. Vissa bitar är helt otroligt roliga, trots att stora delar av boken är definitiv feelbad hela vägen igenom. Missa inte denna - så himla, himla bra. Den finns att köpa till exempel här eller här

Hemsökelsen på Hill House av Shirley Jackson

 
 
Jag läste ju We have always lived in the castle av Shirley Jackson i somras och tyckte verkligen om den - det var väldigt roligt när det plötsligt började pratas om henne i samband med att Netflix ska göra serie av Hemsökelsen på Hill House och att den just kommit i nyutgåva på svenska. I måndags hade jag dessutom äran och nöjet att lyssna på min gamla ungdomsidol Inger Edelfeldt (som översatte denna 1977) när hon talade om Jackson i allmänhet och Hemsökelsen på Hill House i synnerhet på Stadsbiblioteket här i Göteborg! 
 
 
Mycket intressant och inspirerande, förstås. 
 
 Dr John Montague, en vetenskapsman med intresse för det övernaturliga, hyr Hill House som stått tomt i den lilla byn Hillsdale i åttio år. Huset är tjusigt utifrån, men har rykte om sig att vara osunt - det är något ont i väggarna. Montague hoppas få med sig inte mindre än tolv assistenter dit för att bevisa det övernaturligas existens - till slut blir det tre. Eleanor Vance, som vill fly sin tråkiga vardag med sin sjukliga mor, Theodora - excentrisk konstnär från New York - och Luke, arvinge till huset som placeras där för att hålla ett litet öga på vad som pågår. På plats finns även husets förvaltare, paret Dudley - och det blir ganska snabbt uppenbart varför de vägrar vistas i närheen av huset efter mörkrets inbrott... 
 
Lagom läskigt även för en sådan som mig som sällan blir skrämd i skrift - det psykologiska är så väl utfört och Jackson skriver så fantastiskt bra. Jag ser verkligen fram emot att se Netflix-serien, jag tror att det kan bli riktigt lyckat! 
 
 
Boken finns att köpa här eller här
 

Spådomen: en flickas memoarer av Agneta Pleijel

 
Två av mina bokcirklar ansökte om att vara med som jury till Sveriges Radios romanpris i år - konkurrensen var stor och vi kom inte med, men när jag fick reda på att vi var med i racet kände jag att det kunde ju vara bra att läsa några av böckerna i förtid, i alla fall, så det inte blir panik om vi nu blir utvalda. En av årets titlar är Agneta Pleijels Doften av en man - men ska jag läsa den måste jag ju läsa den som kommer före, vilket alltså är Spådomen: en flickas memoarer.  
 
Den utspelar sig i delvis i Stockholms förorter, delvis i USA och delvis i Lund och täcker tiden 1940 till 1960 - författarens tjugo första levnadsår. Det handlar mycket om förflyttning, om konflikt, om kärlek och ambivalens och vaghet. Och om spådomen, som berör faster Ricki som är en kul karaktär. 
 
Jag tyckte att den var ganska tung, men jag kan inte riktigt sätta fingret på varför. Jag upplevde liksom ingen ordentlig läsglädje, jag längtade inte efter att plocka upp den, jag ville bara komma igenom den men jag ville liksom inte riktigt heller. Ibland är man ju i fel sinnesstämning eller så att säga på fel plats för en viss bok - här undrar jag lite om jag helt enkelt inte är intellektuell och smart nog för texten, för vi klickade verkligen inte. Jag kan förstås uppskatta att det är en välskriven bok och att den spelar en stor roll i den kontemporära svenska kvinnliga litteraturen - men någon annan får gärna läsa den. 
 
Dock ska det sägas att jag läste Doften av en man, trots att denna inte direkt gav mig mersmak - och den tyckte jag hemskt mycket om! Mer om den inom kort. 
 
Boken finns att köpa här eller här