Asterix och hans tappra galler av Goscinny och Uderzo

 
Välkomna till en ny inläggsserie på bloggen där jag ska skriva djupa analyser av alla Asterixalbum! Eller inte ;-) Men åh, vad roligt det var att återse Asterix och gallerna! Kolla här för länk till alla albumen, läsbara på dator eller platta! 
 
Albumen på sidan är alltså på engelska, och det var ju superroligt att läsa på ett annat språk - gallerna har mycket fyndigare namn här. Majestix heter Vitalstatistix, Miraculix heter Getafix och några av romarna heter Marcus Ginantonicus och Crismus Bonus. Mycket skojigt! 

Jag har inte läst så många Asterixalbum, faktiskt. Tio, kanske? Det fanns en hög där vi bodde i Hunnebo när jag var liten, och dem kan jag väl både utan och innan, men just detta första har jag inte läst förut. Man måste för all del inte läsa dem i ordning, men det är ju lite kul ändå. Här får romarna i ett av lägren i närheten nys om att de okuvliga gallerna är just okuvliga, och de skickar in en gubbe för att wallraffa lite och ta reda på vad deras knep är. Det spårar förstås ur när byn har en av sina stora fester och ska dansa någon sorts gallisk squaredance och rycka varann i mustascherna... :D :D :D 
 
Härlig avkoppling är det i alla fall! Det är bra att ha lite distans till dem, detta är från 1959. Nu innehöll väl detta inga särskilt stötande stereotyper men de kommer, jag har distinkta minnen av väldigt karikerade afrikaner, bland annat. Men en får ta det med en nypa salt, om man kan. Jag kan! 
 
Albumet finns att köpa här eller här

Farligt att förtära av Maria Lang

 
 
Åh, jag älskar dessa gamla svenska deckare så gränslöst! Stieg Trenter och Maria Lang är favoriterna. Jag är ganska säker på att jag redan har läst denna för några år sedan, men det verkar inte som om jag har skrivit om den när jag söker i bloggen. (Fast nu när jag sökte i arkivet här hittade jag den och jag hade faktiskt skrivit om den här. Googlefunktionen i bloggen är hopplöst dålig.) 
 
Det är en Puck-bok, och den andra av Langs deckare. Jag tycker, nu när jag har läst fler, att man känner av skrivarglädjen i denna på ett annat sätt än i de som kom längre fram. Det är härligt. Jag gillar skildringarna av Stockholm skarpt också, jag är inte särskilt bevandrad i hufvudstaden men gillar verkligen att läsa om den! 
 
Puck har fått ett vikariat i ett läroverk där även fästmannen Eje arbetar. Hon ska undervisa i litteraturhistoria inför studenttentorna, och på avslutningsfesten ska ett litet drama som Eje skrivit uppföras. Men det blir inte riktigt som tänkt, då en av skådespelarna segnar ner död mitt i skådespelet och inom kort hittas ännu en person mördad - båda med gift som kan hittas i kemicum - men vem har nyckeln dit? 

Christer Wijk kommer såklart farande och reder upp det hela. Och det är läsnjutning på hög nivå! Jag blir lite sotis på alla som hittar en massa Langdeckare så fort de får syn på en loppis - jag antar att jag bevistar fel ställen. 
 
Jag använde frasen "gemytliga giftmord" för att beskriva denna på Instagram, och vidhåller vid att detta är en ypperlig beskrivning. Det är ju, trots ond bråd död, väldigt mysigt. 
 
 
 
Boken finns att köpa här och här

Fem svarta höns av Nevil Shute

 
Detta var sista boken jag behövde klämma för att bli klar med Bokutmaningen 2016 och punkten En bok din mamma rekommenderat. Mamma har pratat om denna länge men jag har väl känt på mig att det inte riktigt är min sorts bok. Och det kan jag inte säga att det är heller, men jag kan fortfarande uppskatta att det är en bra och välskriven roman. Den är bara lite lång. Och långsam. Och så. 
 
Boken börjar med att en ung kvinna i efterkrigstidens London, Jean Paget, får reda på att hon har ärvt massor av pengar. Hon bestämmer sig för att lägga en del av pengarna på att anlägga en brunn i Malaya, där hon spenderat tid under kriget. Vi får sedan följa hennes minnen ifrån den tiden, dels som krigsfånge och dels som del av ett malayiskt samhälle och till slut när hon återvänder till England. 
 
Och till slut, i "nutid" har hon fått sina pengar och reser åter till Malaya för att bygga brunnen. Hon får reda på att en man hon träffade under sin första tid där, Joe Herman som var den som stal titelns fem svarta höns och dömdes till döden för brottet, har överlevt sitt straff och åkt till Australien. Hon reser dit för att leta rätt på honom - det är bara det att han i sin tur har rest till England för att leta rätt på henne. 
 
Så ja. Mycket romantiskt och väldigt l å n g s a m t - men en fin berättelse ändå, som hade kunnat vara 150 sidor kortare. Ja, jag vet, jag säger så ganska ofta ;-) 
 
Och den historiska aspekten är väldigt, väldigt intressant. Trots att jag har läst en kurs i Post-Colonial Fiction just i England vet jag nästan ingenting om Malaya. Nu vet jag mycket mer! 
 
 
 
Det är inte så lätt att hitta andra som har skrivit om boken på svenska, men det finns en hel del engelska recensioner om man googlar på A town like Alice, som den heter på engelska och som väl är en betydligt klatschigare titel. Den har blivit film också och fick då den upplyftande svenska titeln Våld i Malaya
 
Jag kan heller inte hitta den på svenska på någon nätbokhandel, men jag läste den på engelska och den är inte svår. Här eller här kan man klicka hem den.