Star Wars (Episode IV, A new hope: 1977)

 
Alla har ju några sådana där grejer som gör att folk gapar när man berättar det. Det kan ju vara mer eller mindre dramatiska saker förstås, men en sak som brukar orsaka tappade hakor och högljudda VA?! är när jag berättar att jag inte har sett Star Wars
 
Nu kommer detta inte längre att ske - en liten del av min tidigare identitet är borta, för nu har jag sett Stjärnornas Krig! Episod IV, alltså, den från 1977. Jag har försökt se den några gånger tidigare med mer eller mindre engagemang (okej, antagligen mindre) - men igår kändes det plötsligt rätt. Min pizza var färdig i ugnen och jag ville ha något lite lagom spännande att se på med lamporna släckta och en massa milt ljus... sagt och gjort - det blev Star Wars
 
Och jag gillade den så mycket! Har inget minne av att jag har sett början, förutom när orden flyger genom rymden, alls - jag blev ju helkär i R2D2 och C3PO från första sekund och vill nu se om hela Red Dwarf - så antagligen har det där tidigare engagemanget varit helt obefintligt. 
 
Så - min Star Wars-oskuld är borta för alltid och jag är mycket glad för detta, det känns som om jag har tagit ännu ett steg mot vuxenlivet ;-) 

2016: 352 - Post Office / Postverket av Charles Bukowski

 
 
Jag minns inte riktigt om det fanns något tema när vi valde just denna boken till bokcirkeln i december, men jag vet att jag röstade på just denna eftersom jag ofta behöver en spark i ändan för att komma igång och läsa klassiker. 
 
Just denna lyssnade jag på, i inläsning av skådespelaren och regissören Christian Baskous. Det tog ungefär fyra timmar och det är nog ungefär så mycket man orkar, åtminstone om man får för sig att lyssna i ett svep. 
 
Detta är Bukowskis debutroman. Han sade upp sig från Postverket vid 50 års ålder och skrev denna på tre veckor. Så sägs det, i alla fall. Det sägs även att den är självbiografisk, och då måste man fundera lite på om han var gjord av tyskt stål som överlevde till 74 års ålder. (Han föddes i Tyskland 1920, hans far var amerikansk soldat men hans farfar var tysk.) 
 
Detta är den första av tre självbiografiska romaner, förresten. Och det är en enda orgiastisk soppa av sprit, knark, bakfylla och sex. Vissa recensenter menar att man blir sugen på att dricka när man läser Bukowski, jag blir bara mer övertygad om att jag aldrig kommer att dricka en droppe igen. Fy, vad jobbigt det verkar! (Nej, de flesta som dricker alkohol gör det förstås inte på detta viset, missförstå mig rätt ;)) 
 
Jag har läst på lite grann och det här med det självbiografiska är förstås att tagas med en nypa salt. Joyce som i boken framställs som en rik nymfoman var i själva verket en timid kvinna som saknade två ryggkotor och alltså var något av en krympling, 
 
Vi var lite oense i diskussionen. Någon kände att hen inte alls kunde förstå varför boken skrivits, någon tyckte att den var väldigt jobbig eftersom den är så ofeministisk... och så vidare. Jag tog av mig feminismglasögonen efter bara några meningar eftersom jag insåg att det inte fanns någon poäng med att försöka läsa den på det viset, och jag tycker att det är en helt fantastisk bok. inte för att jag på något vis kan identifiera mig med huvudpersonen eller för att det är en spännande historia, utan för att den är så fantastiskt rik och mustig. Jag kan rekommendera att man lyssnar på den då jag tror att den kanske blir lite väl mättad i skrift. När man lyssnar kan man i alla fall engagera sig lite grann med något annat när Henry blir för jobbig ;-) 

2016: 330 - För Lydia av Gun-Britt Sundström

 
Detta är Gun-Britt Sundströms omarbetning av Hjalmar Söderbergs Den allvarsamma leken - huvudpersonerna är fortfarande Arvid och Lydia, men handlingen har förflyttats till sent 50-tal fram till tidigt 70-tal, och perspektivet är numera Lydias. 
 
Det är intressant att läsa berättelsen, som ju bibehålls trots förändrat perspektiv och tidsrymd, ur en annan synvinkel. Jag tycker att Lydias historia är mycket mer intressant, och kanske ännu mer just i denna nya, mer frigjorda tid full av utveckling och nyheter. Jag kunde dock inte låta bli att röra ihop den med Maken här och där - samma författare, samma tidsålder och kvällströtthet förstås. Men det gjorde inte så mycket. 
 
Jag älskar ju Den allvarsamma leken högt och rent, och därför är det problematiskt att "betygsätta" För Lydia. Originalet är så fulländat och vackert att det är svårt att göra Sundström rättvisa. Men det kanske inte behövs sägas så mycket mer. Se bara till att läsa originalet först, det är mitt viktigaste råd.