Jag blev Stockholmssyndromet av Kristin Enmark

 
Jag såg Kristin Enmark på Skavlan för ett tag sedan, jag hörde P3 Dokumentär-programmet där hon medverkar - trots det var jag nyfiken på att läsa hennes bok. Särskilt då efter att ha läst Janne Olssons bok för ungefär ett år sedan, en ypperlig skildring för övrigt. 
 
Jag tyckte väl att hon verkade lite spånig i de programmen hon medverkat i, och jag blev ju inte direkt överbevisad i läsningen av denna, mycket spretiga och otroligt konstiga bok. Den är skriven tillsammans med en journalist, vilket är smått chockerande eftersom den är väldigt dåligt skriven. Det började liksom med en felstavning på ingenjör (ingengör) och sedan flöt det bara på... hohoho. 
 
Det är en sorts varvning av berättelser om vad som händer under dramat som väl är skrivet av den här journalisten som heter Gunnar Wesslén, och Kristins egen berättelse. Texten är satt i olika typsnitt vilket kanske är nödvändigt, men jag vet inte, det är bara hackigt. Ibland känns det som om det börjar bli intressant, kanske ta en vändning - sedan gör det inte det ändå. Somliga kommenterar att de verkligen kan förstå hur det var där i valvet och hur man resonerade, jag kan absolut inte göra det. 
 
Det som gjorde att jag trots allt gav boken två stjärnor på Goodreads är att funderingarna kring Stockholmssyndromet som en sorts ursäkt eller urskuldning för polisens misslyckande i gisslansituationer är intressanta och relevanta. Jag kan omöjligt säga om polisen gjorde rätt eller fel i detta fallet (även om vissa grejer, som att ta dit en tonårsgrabb som man trodde var bror till rånaren för att "förhandla" såklart är helt uppåt väggarna) - men det är intressant att fundera lite kring. 
 
Sedan kan vi ju heller inte veta vad som är sant och inte vad gäller inspelningen av samtalet mellan Enmark och Olof Palme - det är ju fastställt att man har klippt bort vissa bitar, men omöjligt för oss att säga eller tro hur det var. Hela samtalet finns för övrigt återgivet i text i slutet av boken, fullt med särskrivningar och annat krafs. Man kan väl omöjligt säga att faktumet att det är en transkribering ursäktar särskrivningar och stavfel, eftersom just sådana inte tenderar att vara närvarande i tal. 
 
Läs inte denna. Men läs gärna Janne Olssons bok för den är, som sagt, riktigt bra. Jag tänkte nog läsa Clark Olofssons variant också, faktiskt, det är ett fascinerande fall i svensk historia men Enmarks berättelse är inte bra. 
 
 
Vill du läsa boken finns den just nu på Adlibris pocketrea för 24:-. 

Star Wars (Episode IV, A new hope: 1977)

 
Alla har ju några sådana där grejer som gör att folk gapar när man berättar det. Det kan ju vara mer eller mindre dramatiska saker förstås, men en sak som brukar orsaka tappade hakor och högljudda VA?! är när jag berättar att jag inte har sett Star Wars
 
Nu kommer detta inte längre att ske - en liten del av min tidigare identitet är borta, för nu har jag sett Stjärnornas Krig! Episod IV, alltså, den från 1977. Jag har försökt se den några gånger tidigare med mer eller mindre engagemang (okej, antagligen mindre) - men igår kändes det plötsligt rätt. Min pizza var färdig i ugnen och jag ville ha något lite lagom spännande att se på med lamporna släckta och en massa milt ljus... sagt och gjort - det blev Star Wars
 
Och jag gillade den så mycket! Har inget minne av att jag har sett början, förutom när orden flyger genom rymden, alls - jag blev ju helkär i R2D2 och C3PO från första sekund och vill nu se om hela Red Dwarf - så antagligen har det där tidigare engagemanget varit helt obefintligt. 
 
Så - min Star Wars-oskuld är borta för alltid och jag är mycket glad för detta, det känns som om jag har tagit ännu ett steg mot vuxenlivet ;-) 

2016: 352 - Post Office / Postverket av Charles Bukowski

 
 
Jag minns inte riktigt om det fanns något tema när vi valde just denna boken till bokcirkeln i december, men jag vet att jag röstade på just denna eftersom jag ofta behöver en spark i ändan för att komma igång och läsa klassiker. 
 
Just denna lyssnade jag på, i inläsning av skådespelaren och regissören Christian Baskous. Det tog ungefär fyra timmar och det är nog ungefär så mycket man orkar, åtminstone om man får för sig att lyssna i ett svep. 
 
Detta är Bukowskis debutroman. Han sade upp sig från Postverket vid 50 års ålder och skrev denna på tre veckor. Så sägs det, i alla fall. Det sägs även att den är självbiografisk, och då måste man fundera lite på om han var gjord av tyskt stål som överlevde till 74 års ålder. (Han föddes i Tyskland 1920, hans far var amerikansk soldat men hans farfar var tysk.) 
 
Detta är den första av tre självbiografiska romaner, förresten. Och det är en enda orgiastisk soppa av sprit, knark, bakfylla och sex. Vissa recensenter menar att man blir sugen på att dricka när man läser Bukowski, jag blir bara mer övertygad om att jag aldrig kommer att dricka en droppe igen. Fy, vad jobbigt det verkar! (Nej, de flesta som dricker alkohol gör det förstås inte på detta viset, missförstå mig rätt ;)) 
 
Jag har läst på lite grann och det här med det självbiografiska är förstås att tagas med en nypa salt. Joyce som i boken framställs som en rik nymfoman var i själva verket en timid kvinna som saknade två ryggkotor och alltså var något av en krympling, 
 
Vi var lite oense i diskussionen. Någon kände att hen inte alls kunde förstå varför boken skrivits, någon tyckte att den var väldigt jobbig eftersom den är så ofeministisk... och så vidare. Jag tog av mig feminismglasögonen efter bara några meningar eftersom jag insåg att det inte fanns någon poäng med att försöka läsa den på det viset, och jag tycker att det är en helt fantastisk bok. inte för att jag på något vis kan identifiera mig med huvudpersonen eller för att det är en spännande historia, utan för att den är så fantastiskt rik och mustig. Jag kan rekommendera att man lyssnar på den då jag tror att den kanske blir lite väl mättad i skrift. När man lyssnar kan man i alla fall engagera sig lite grann med något annat när Henry blir för jobbig ;-)