Lång fin blond av Claes Carlsson

Claes Carlsson är saxofonist och keyboardist, spelade i Eldkvarn i slutet av 70- och början på 80-talet och skrev alltså en roman som kom ut år 2000 - Lång fin blond. Och jag vet inte vad jag tycker om den, ens såhär ett par veckor efter att jag läste ut den. Jag vet att jag var helt slut efteråt, men det förtäljer inte riktigt vad jag egentligen tycker. 
 
I stora drag handlar det om tre personer i Stockholm i slutet på 90-talet med ett alldeles för stort intresse av knark och sprit. Någon kör svarttaxi, någon översätter dålig litteratur från engelska, någon är lång fin blond och ramlade in i sagda svarttaxi på Skeppsbron efter att ha blivit drogad och utsatt för övergrepp av en arbetsgivare på en restaurang, någon spyr och någon däckar. Dessa personer pratar ganska mycket med varann och detta är en definitiv styrka i romanen, dialogen är snabb och relativt trovärdig, om än knökfull av namedropping. 
 
Och detta är intressant egentligen - för en av mina största behållningar av romanen är just alla referenser till konstverk - litteratur och musik, främst. Jag antecknar och söker på Spotify och lägger till på Goodreads. Samtidigt irriterar det mig lite, vilket antagligen är för att jag själv höll på sådär och pretentiösade mig kring senaste sekelskiftet ;-) 
 
Och kring förra sekelskiftet hade jag antagligen älskat detta, och jag förstår varför den delvis blev väl mottagen (det är ganska roligt att läsa recensioner för hoppsan vad skilda åsikterna är) - för vid den tiden var det lite fräckt med "live fast die pretty" och 27-årsklubben och drogromantiserande. Det kanske det fortfarande är bland kidsen, det vet av förklarliga skäl inte jag, men jag blir bara trött och inte alls imponerad av att läsa om knark och fylla och kaos. Ge mig dekadens à la dricka kaffe i sängen långt in på förmiddagen med en chokladbit istället, liksom. 
 
Men - helt okej. Läs med ett öppet sinne, det tror jag att jag misslyckades lite med. Boken finns att köpa här eller här, eller som e-bok i en app nära dig. 

Tvillingsystrarna av Marie Hermanson

 
 
Marie Hermanson är en av mina favoritförfattare och jag trodde att jag hade koll på allt hon skrivit - inte att jag hade läst allt, för det vet jag att jag inte har, men jag kände inte alls till denna, Tvillingsystrarna, som kom 1993. Jag lyckades få tag på den på biblioteket, turligt nog! 
 
Och det jag kan säga först och främst - hade någon satt boken i händerna på mig utan att berätta vem som skrivit den hade jag varit 100% säker på att det var en annan av mina lokala favoritförfattare, nämligen Viveca Lärn. Den är så Lärnsk! De fristående böckerna, såsom Den blå vänthallen och Kvinnan som var en fyr känns som ganska nära släktingar till denna. Inte alls i handling eller så, men i stil och språk och de ovanliga, finurliga karaktärerna. Och mitt Göteborg! Jag tjatar om det så ofta jag får chansen, jag vet - men jag älskar verkligen böcker med lokalanknytning som stämmer. Såsom Viveca Lärn, Åke Edwardson - och Marie Hermanson. 
 
Här träffar vi Robert, som känner sig allmänt vilsen i tillvaron. Han har blivit sjukskriven av misstag - han trodde att han skulle besöka en gammal bekant vid namn Ulla-Karin men hamnade istället på en psykiaters privatmottagning i Vasastan - och när han får syn på den vackra Elisabeth på en tandläkarmottagning följer han efter henne, i kinesiska sidentofflor, till utkanten av stan. Han svimmar i hennes trädgård och blir omhändertagen av hennes excentriska familj. Visst låter det Lärnskt? 

För mig var det kanske lite rörigt och inte helt begripligt på alla ställen - men mycket underhållande och förstås otroligt välskrivet. Boken verkar inte vara så lätt att få tag på, men den finns åtminstone på Göteborgs bibliotek :-) 

Rich boy av Caroline Ringskog Ferrada-Noli

Jag lyssnar på En varg söker sin pod så ofta jag kan och är mycket förtjust i både Liv Strömquist och Caroline Ringskog Ferrada-Noli. Strömquists album har jag läst med stor behållning och jag såg Juicebaren som CRFD skrivit manus till med skräckblandad förtjusning. (Strax efter att jag sett den besökte jag Stockholm och av en slump ett kafé som jag tror faktiskt kan ha varit förlaga och inspelningsplats.) Hade även turen att få lyssna på CRFN under släppet av seminarieprogrammet till Bokmässan förra veckan - tyvärr var akustiken i lokalen riktigt dålig, men det är alltid roligt att se och höra folk "på riktigt" ändå. 
 
Rich boy följer tre generationer kvinnor genom 1900-talet. Det börjar med Gully, en begåvad ung kvinna som gifter sig med den välutbildade Tord och bosätter sig på Lidingö, där villorna har pool! De blir en fin, borgerlig, välplanerad familj - tills Tord dör, och Gully tvingas lägga all sin tid och energi på att överleva själv. Barnen, särskilt dottern Marianne, blir bortglömda. 
 
Marianne kommer in på psykologlinjen på högskolan och söker sig där till de engagerade och politiska grupperna. Hon träffar Kaj, som är hennes lärare och en framstående person inom vänstern, och de bildar familj. Men Kaj är inte så särdeles intresserad av familjen och den sortens behov - inte ens traumat som skakar familjen i grunden får honom att engagera sig något vidare. Men Marianne är djupt påverkad, såpass att hon hamnar på Beckomberga i perioder, och hon är inte förmögen att ta hand om dottern Annika på det sätt hon nog egentligen skulle vilja. Och Kaj fortsätter att köra sitt race, så Annika växer upp som ett ganska vilset barn och blir även en vilsen vuxen. Hennes liv i Stockholm är hårt bundet till sambon tack vare tryggheten som han ger, men när han lämnar henne står hon som ett rö för vinden, fullständigt utan stabilitet. 
 
Det är oerhört smärtsam läsning, det här, men så fruktansvärt bra! Jag blir helt golvad av språk och formuleringar och trots att det nu har gått ett tag sedan jag läste ut boken har jag verkligen inte släppt den. Så drivet och så genomtänkt. Fantastiskt bra. 
 
Boken finns att köpa här eller här