Cherries in the snow av Emma Forrest

Jag lånade Namedropper av Emma Forrest på biblioteket någon gång på gymnasiet - jag vill gärna säga på högstadiet, men den kom i England 1998 och jag började på gymnasiet hösten '98 så min minnesbild stämmer nog inte. På den tiden hade jag tid att läsa om böcker och just den tror jag att jag har läst tjugo gånger genom åren. 
 
Sedan tappade jag väl bort Emma Forrest, då inget nytt dök upp direkt, men läste för några år sedan Your voice in my head - och nu när jag blivit med Kindle kom jag att tänka på henne i något sammanhang och hittade Cherries in the snow. Japp - den är namngiven efter samma läppstift som Sanna Tahvanainens Körsbär i snön. Vad är oddsen att läsa två romaner namngivna efter samma läppstift på ett par månader? 
 
Om det finns likheter? Nja, jo, det gör det faktiskt men de handlar inte alls om samma sak. Beröringspunkterna är att båda utspelar sig i New York, och att båda behandlar psykisk ohälsa och destruktivt beteende - och ja, visst, det finns definitivt daddy issues också. 
 
Sadie är några och tjugo, besatt av läppstift, engelska boende i NYC - och har ett fantastiskt jobb. Hon arbetar på vänners företag med att hitta på namn på sminkprodukter. Egentligen vill hon bli romanförfattare, men inspirationen vägrar infinna sig, och detta duger väl så länge. 
 
En dag träffar hon graffitiartisten Marley, som blir anlitad för att göra en väggmålning på sminkföretaget Grrrls kontor. Hon räknar dock inte med att hon ska behöva dela hans kärlek med sexåriga dottern Montana och plötsligt bubblar en faslig massa svartsjuka och komplex upp. 
 
Väldigt välskrivet, väldigt roligt och väldigt ledsamt, allt på en gång. Forrest skriver så himla bra, jag vill ömsom strypa Sadie och ömsom ta med henne hem och bjuda på te, vilket enligt mig är ett tecken på väldigt lyckad gestaltning.