Dödsängeln av Mats Ahlstedt

Jag läste Den röda damcykeln av Mats Ahlstedt av en slump för ett antal år sedan - uppenbarligen innan jag började skriva om böcker särskilt dedikerat här, för jag hittar inget inlägg om den. Jag minns dock att den utspelade sig till stor del på Hisingen, och att jag gillade den. Nu upptäcke jag att alla böckerna med Sören Högström och Fatima Wallinder i huvudrollerna finns som e-böcker i en app nära mig, och när jag kände mig sugen på en vanlig, klassisk deckare högg jag den första i serien som alltså är Dödsängeln
 
En dressyrdomare från Göteborg skjuts på ett mycket beräknat vis under en tävling i Skåne. Den misstänkte, som snart visar sig vara en torped, krockar olycksaligt med en älg på väg från brottsplatsen... och hade det inte varit för att någon kväver honom med en kudde på sjukhuset hade han antagligen överlevt. 
 
Fallet hamnar alltså på Sören Högströms bord i det fina polishuset på Skånegatan i Göteborg. Jag gick där förbi häromveckan faktiskt och det slog mig att jag betydligt oftare läser om polishuset än faktiskt passerar det på särskilt nära håll... vilket kanske är bra, om man tänker efter ;-) Högström får en ny kollega, Fatima Wallinder med rötter i Somalia men adopterad som barn av ett svenskt läkarpar. Hon har känt sig trakasserad på grund av såväl sin hudfärg som sitt kön i Skåne där hon arbetade tidigare, och har nu förflyttats till region väst. 
 
Sören är en ganska skön herre. Inte mycket till machotendenser - jag skulle vilja säga att han har de bättre egenskaperna hos Erik Winter. Lever tillsammans med Pia och deras lilla dotter Angelica, även kallad Ängeln, jobbar nog för mycket och är ganska stressad men i stort sett ganska lycklig och harmonisk. Jag gillar honom och ser fram emot att fortsätta med serien. 
 
Historien är lite rörig på sina ställen men märkbart genomtänkt och välstrukturerad. Ofta när jag är sugen på en deckare är det inte för att jag är på mitt skarpaste humör, om man så får säga, och på ett eller annat ställe tappar jag bort mig - det är dock helt och hållet mitt eget fel som läser för sent på nätterna.  
 
Jag är lite känslig för det där med att skildra miljöer som jag känner till väl och här gör Ahlstedt ett strålande jobb - klart i klass med Lärn och Edwardson. Skönt! 
 
 
Boken finns att köpa här eller här
 

De kallade mig Gud av Stefan Schwarz med Mats Olsson

 
 
Jag lyssnade på denna, i hopp om att den skulle vara någon sorts kombination av Det är bara lite cancer (utan cancerbiten, då, men berättelser, skrönor och sådant ur fotbollskarriären) och Ha de' gott  utan twittrandet. Typ. Till viss del är den ju det. Dock utan humor och med en plötslig, märklig attack av vaccinmotstånd då han är övertygad om att sonens autism beror på ett MPR-vaccin i Florens. 
 
Jag tycker väldigt mycket om Mats Olssons egen roman De ensamma pojkarna, där jag inte alls tänker på att han är journalist och skriver som en journalist. Missförstå mig rätt, det finns naturligtvis journalister som skriver mycket bra prosa också, men det är då inte alla. Här blir det väldigt tydligt, dock, att Olsson först och främst är sportjournalist. 
 
Så. Ganska tråkig, ganska dåligt skriven, ganska självgod (som titeln kanske hintar om) och ganska tjatig. Tyvärr! Några ljusglimtar dock, det var liksom inte slöseri med tid, men jag kan inte påstå att jag rekommenderar den heller. 

How to cope with Mitchell and Webb av David Mitchell och Robert Webb


 
Detta är, förstår jag i efterhand, ett utdrag av kapitel ur denna boken - just de kapitlen där David Mitchell och Robert Webb tipsar om hur man bäst handskas med, hanterar och står ut med diverse saker här i livet. En timmes lyssning, flera höga skratt och flera saker att fundera på. Gillar du Mitchell och Webb (och / eller Peep Show) kommer du att gilla att lyssna på denna! 
 
Finns i en app nära dig!