Eldpojken av S K Tremayne

Jag tyckte riktigt mycket om Tremaynes senaste, Istvillingar, och har gått och hållit på Eldpojken sedan den kom ut - ni vet, ibland vill man inte börja läsa något för man vill inte att det ska ta slut. Något sådant trodde jag, förväntningarna var altlså skyhöga, men jag kan inte påstå att de infriades. Tyvärr, för tanken är nog god. Men boken blev för lång och invecklad, det blev för svårt att hålla reda på verklighet och vanföreställning och det hela kändes nog lite... gjort. Till exempel i du Mauriers fantastiska Rebeccadär författaren garanterat hämtat mycket inspiration. 
 
Rachel hankar sig fram som fotograf i London. Hon är uppvuxen i stadens fattigare områden och när hon gifter sig med änklingen David och flyttar till hans gods i Cornwall, som ligger ovanpå släktens gamla gruvor, gör hon en gigantisk klassresa i ett svep. 
 
Davids före detta fru Nina dog under något märkvärdiga omständigheter, och hennes och Davids son Jamie finns förstås kvar på godset och han och Rachel kommer bra överens. Men inom kort börjar Jamie säga märkliga saker, se syner och berätta för Rachel om vad han ser - bland annat att hon ska dö på julafton. 
 
Kapitlen är därmed en nedräkning till just julafton och det är mer långsamt uppbyggd spänning som dagarna går. Och det är ganska spännande - det är bara alldeles för utdraget. Jag förstår poängen med det, det är suspense som författaren är ute efter och det lyckas, men det hade kunnat vara lite rappare för att hålla läsaren vaken också. 
 
Men miljöerna är helt fantastiska. Jag har bara spenderat fem dagar i Cornwall men blev djupt förälskad och vill gärna återvända inom en ganska snar framtid - det var trevligt att komma dit i litteraturen, så länge! 
 
Boken finns att köpa här eller här

My policeman av Bethan Roberts

På Waterstones i Brighton fanns ett bokbord med lokalanknytning - jag tror nästan alla som var med på årets Breakfast Book Club-resa köpte med sig en bok eller tre. Jag köpte inte just denna utan valde ett par andra titlar, men hörde sedan så mycket gott om denna att jag skaffade mig e-boken för jag kände att jag inte riktigt kunde låta bli. Och åh, vad jag är glad att jag har läst den - detta är verkligen ett litet mästerverk. 
 
Det är 1950-tal i Brighton, och när Tom kommer tillbaks från sin värnplikt och blir polis är hans lillasysters kompis Marion bestämt säker på att det ska bli de två. Han lär henne simma och de får en fin relation - men Toms kärlekskänslor finns egentligen hos Patrick, som är curator på konstgalleriet vid Brighton Pavilion. Patricks känslor är besvarade, och Toms ögon öppnas för nya saker. Men det är fortfarande olagligt att vara homosexuell i Storbritannien, och därför blir det enklast för Tom att gifta sig med Marion. Polisen och lärarinnan blir ett respektabelt och normativt par. Marion tror att hennes kärlek till honom kommer att räcka till, och blundar för att något är fel. 
 
Berättelsen om de tre berättas ur såväl Marions som Patricks perspektiv och den är så otroligt vacker, hudlös och fruktansvärt tragisk. Det passar bra att jag skriver om den nu när EuroPride strax kör igång i Göteborg (och har varit i Stockholm) - här belyses sannerligen hur viktigt det är att vi tar vara på kärleken och att vi accepterar och respekterar varandra och varandras kärlek och val i livet. 
 
Fantastiskt bra. Köp här eller här

Lång fin blond av Claes Carlsson

Claes Carlsson är saxofonist och keyboardist, spelade i Eldkvarn i slutet av 70- och början på 80-talet och skrev alltså en roman som kom ut år 2000 - Lång fin blond. Och jag vet inte vad jag tycker om den, ens såhär ett par veckor efter att jag läste ut den. Jag vet att jag var helt slut efteråt, men det förtäljer inte riktigt vad jag egentligen tycker. 
 
I stora drag handlar det om tre personer i Stockholm i slutet på 90-talet med ett alldeles för stort intresse av knark och sprit. Någon kör svarttaxi, någon översätter dålig litteratur från engelska, någon är lång fin blond och ramlade in i sagda svarttaxi på Skeppsbron efter att ha blivit drogad och utsatt för övergrepp av en arbetsgivare på en restaurang, någon spyr och någon däckar. Dessa personer pratar ganska mycket med varann och detta är en definitiv styrka i romanen, dialogen är snabb och relativt trovärdig, om än knökfull av namedropping. 
 
Och detta är intressant egentligen - för en av mina största behållningar av romanen är just alla referenser till konstverk - litteratur och musik, främst. Jag antecknar och söker på Spotify och lägger till på Goodreads. Samtidigt irriterar det mig lite, vilket antagligen är för att jag själv höll på sådär och pretentiösade mig kring senaste sekelskiftet ;-) 
 
Och kring förra sekelskiftet hade jag antagligen älskat detta, och jag förstår varför den delvis blev väl mottagen (det är ganska roligt att läsa recensioner för hoppsan vad skilda åsikterna är) - för vid den tiden var det lite fräckt med "live fast die pretty" och 27-årsklubben och drogromantiserande. Det kanske det fortfarande är bland kidsen, det vet av förklarliga skäl inte jag, men jag blir bara trött och inte alls imponerad av att läsa om knark och fylla och kaos. Ge mig dekadens à la dricka kaffe i sängen långt in på förmiddagen med en chokladbit istället, liksom. 
 
Men - helt okej. Läs med ett öppet sinne, det tror jag att jag misslyckades lite med. Boken finns att köpa här eller här, eller som e-bok i en app nära dig.