När oskulder kysser av Per Hagman

Det kom ut en massa svenska böcker under åren jag bodde utomlands som av diverse skäl aldrig nådde mitt blickfång. Somligt plockade jag förstås upp, både i bloggar och tidningar och ibland rent bokstavligt talat på diverse pocketbord på Landvetter när jag var hemma på besök (eller som jag önskade mig i julklapp, förstås), men långt ifrån allt. Per Hagman fanns på min radar eftersom jag läst och varit förtjust i Linda Skugges krönikor sedan jag kom över dem för första gången, men jag visste inte tillräckligt för att ha någon särskild koll. När oskulder kysser kom 1997 var jag för ung för att ha någon koll, och när den kom i nytryck 2010 var jag för utomlands. Dock hade jag ett samtal med en person någon gång i juni som fick mig att förstå att jag nog behövde jobba lite på min Hagman. Inledde som bekant med Att komma hem ska vara en schlager och köade sedan ohemult länge för att få tag på denna - När oskulder kysser. 
 
Jag var kanske lite svalt inställd till Schlagern, och jag är varmare inställd till denna. Även om jag tycker att den är för lång och alldeles för pratig på sina ställen så har den stråk av briljans och gyllene formuleringar och beskrivningar. Även jag, som knappt kan ett smack om Stockholm, blir lite hänförd av beskrivningarna av staden och haken, lägenheterna och barerna. Det är fint. 
 
Huvudpersonen är Benjamin, som någon gång på 80-talet inackorderas hos en familj som är vänner till hans föräldrar, utanför Töreboda då han ska gå gymnasiet i Skövde. Där finns dottern Nelly, knappt tonårig, som gör ett oerhört intryck på honom. Men det är till Stockholm han ska, och det är där han hamnar, inhyst hos den avdankade dragshowartisten Lilla Boy, tar sig artistnamnet Syrsa och med stor aptit på den dolda världen med sin sexuella ambivalens och smutsiga glamour. Och naturligtvis korsas hans och Nellys vägar ännu en gång. 
 
Ett kärleksdrama, kallas den av förlaget, och det kan jag hålla med om. Detta kärleksdrama tar dock en helt hysterisk vändning mot slutet och istället för thrillerartat, som förlaget säger, tycker jag att det blev farsartat. En helt okej, ibland väldigt trevlig, roman som antagligen var en genomgående fyra tappade stort på de sista femtio sidorna. Vilket förstås är tråkigt - men samtidigt, boken är tjugoett år gammal och jag är kanske inte lika lättförtrollad som jag hade varit om jag läste den när jag var i slutet av tonåren. 
 
Boken verkar inte finnas tillgänglig att köpa hos den vanliga nätbokhandlarna, men den finns till bra pris på Bokbörsen. Och på biblioteket, om du har lite tålamod ;-) 

Pappaklausulen av Jonas Hassen Khemiri

Jag hade turen och äran att få ett förhandsexemplar av Pappaklausulen genom Kollektivet via SelmaStories och Bonniers, och läste den under min första semestervecka. Sedan var recensionsdatum långt fram i tiden, och mitt utkast har legat och väntat på att publiceras i ett par veckor, för jag har inte varit riktigt klar. Men nu är jag det, och här kommer alltså äntligen min text. Mitt exemplar fick resa vidare norrut, till Den läsande kaninen :-) 
 
Jag har inte läst så mycket av Hassen Khemiri tidigare - men det jag har läst har jag tyckt hemskt mycket om. Jag älskade Jag ringer mina bröder, till exempel, så till den grad att jag lyssnade på den två gånger efter varandra. Jag läser även gärna Hassen Khemiris inlägg i kulturdebatt och allmän debatt och tycker att han är fantastiskt intressant och kompetent. 
 
Pappaklausulen träffar vi flera komponenter av en och samma familj. Sonen som är en pappa. Pappan som är en farfar. Systern som är en dotter. Pojkvännen som tror att han är en pojkvän. Och fler. 
 
Pappan som är en farfar återvänder till Sverige, det land han övergivit, var sjätte månad för att pyssla med pappersarbete. Varenda gång blir det stort pådrag, och alla i familjen som han lämnat - inklusive ex-hustrun - tvingas med i karusellen som gäller att se till att han har någonstans att bo, att han äter, att han går till läkaren. Men nu måste det vara nog - den vuxne mannen måste lära sig att stå på sina egna ben, och den neurotiske sonen som är en pappa måste helt enkelt skriva om pappaklausulen. Det är lättare sagt än gjort. 
 
Runtomkring är någon gravid, någon kämpar med sin juristkarriär i kombination med att vara förälder. Sonen som är en pappa förstår inte hur hans liv numera handlar om våtservetter och lekland och kring alltsammans svävar en röst av ett spöke - av en dotter som aldrig blev vuxen. 
 
Det är, som ni förstår, en otroligt ovanlig roman. Helt fantastisk, ibland dråplig, ibland fruktansvärt sorglig. Alla karaktärer får prata, och alla får respekt. Även de som genom en annan berättares ord låter som förfärliga människor får berätta sin sida av historien och ge oss andra infallsvinklar. 
 
Jag är djupt imponerad av Hassen Khemiri, som definitivt är en av våra viktigaste och mest begåvade unga författare. Vilken roman han har skrivit! Om familjeband, om blod och vatten, om hemligheter, lögner och respekt. Och om att stå upp för sig själv, och för varandra, när det blåser. 
 
Boken finns att köpa här eller här. Missa för jösse namn inte. 

Smuts av Katarina Wennstam

 
Det var Sommarpratartema i omröstningen med min ena bokcirkel till augustiträffen, och det blev Smuts av Katarina Wennstam som valdes till månadens bok. Jag har läst någon enstaka vuxenbok av henne tidigare och inte varit så imponerad, men gillade Flickan på hotellet (och tänker läsa uppföljaren snart) så jag var positivt inställd - och tacksam för att det var första boken i en serie denna gången så jag slapp läsa ikapp innan ;-) 
 
Smuts följer vi en familj, en sådan där lyckad en, som bor i Stockholm. Pappa Jonas är advokat och anlitas för att vara tv-kommentator i en rättegång gällande koppleri, mamma Rebecca är någon sorts chef på tv och briljerar i sin karriär. Dottern Emma (som är största behållning i karaktärsgalleriet, utan tvekan) är 14 år och på väg in i vuxenlivet med buller och bång. De bor tjusigt och lever tjusigt - fasad och yta är oerhört viktiga. Men under ytan bubblar givetvis en hel massa som inte syns. Jonas lever ett oerhört obehagligt dubbelliv, Rebecca lever i en extremt stark förnekelse och Emma råkar ut för en sorts slutshaming som jag aldrig tidigare hört talas om. (Vi diskuterade detta och lite relaterade saker med bokcirkeln och tack och lov kände ingen igen sig - men saker och ting förändras förstås med åren.) 
 
Det märks att Wennstam är journalist och det är inte nödvändigtvis så lyckat när det ska skrivas skönlitterärt. Man kan argumentera för att det är bra att ta upp sådana här viktiga ämnen - människohandel och mäns automatiska "rätt" till kvinnors kroppar - i en spänningsroman för att budskapet ska nå ut till flera, men jag tvivlar på att det fungerar. Om någon inte tror på att det existerar tror de inte mer på det för att det förpackas såhär. 
 
Det jag har svårt för med Smuts är alla schabloner och klichéer - det är väldigt kvällstidningsaktigt, det där. Alla är sådana stereotyper (utom Emma, som sagt, hon är en strålande skriven karaktär) att det smäller om det, alla män är riktiga svin (inte en enda är bara lite lagom grisig utan alla är praktgaltar utom Emmas lillebror) och det är riktigt tjatigt faktiskt. 
 
Jag har även lite svårt för beskrivningen av en person som är solklar missbrukare - vi måste komma ihåg att det inte är självvalt (även om det i somliga fall naturligtvis krävts en hel del för att komma dit) och att personer som är fast i ett missbruk, vare sig det är kemiskt eller emotionellt eller sexuellt, behöver hjälp. 
 
Jag beundrar Katarina Wennstam. Hennes reportageböcker är fantastiska, hennes Sommar i P1 var mycket bra och hon gör en massa viktigt arbete för kvinnors rättigheter och kvinnorätt. Men jag är inte så säker på att jag tycker att hon ska skriva skönlitterärt - för mig blir det inte bra. 
 
Boken finns för den hågade att köpa här eller här