Kallocain av Karin Boye

 
 
Jag fick Kallocain när jag fyllde arton, eller kanske nitton. Nu har jag äntligen läst den! 
 
Jag älskar Karin Boye - men jag har uppenbarligen bara läst hennes lyrik. Inte för att det är något fel med det, egentligen, men jag är så glad att jag äntligen tog itu med denna! 
 
När jag skrev på Instagram om att jag äntligen var igång fick jag otaliga kommentarer om att en måste komma ihåg att den skrevs före 1984. För mig, som Boye-fan, var det ju uppenbart eftersom jag visste att 1984 kom ut 1948, och Karin Boye herself dog 1940. Men det får en ju inte hänga upp sig på. 
 
Leo Kall lever i ett framtidssamhälle, där regimen har fullständig koll på allt. Han utverkar ett gift, eller ett sorts vaccin, som får människor att tala sanning. På gott eller ont. 
 
Det är så intressant. Så välskrivet, språket är så vackert att man baxnar. Och så sorgligt och skrämmande, på en gång. Helt fantastiskt! Och nu förstår jag varför väninnan Heidi och hennes klasskamrater på Göteborgs Högre Samskola läste denna redan i första årskursen - det är nämligen något som till och med jag vill benämna Stor Litteratur. 
 
Helt otroligt. 
 
 
Boken kan man köpa här eller här, om man vill! Annars finns den som e-bok i en app nära dig. 

De oroliga av Linn Ullmann

En sak ska sägas på en gång - jag har aldrig sett något av Ingmar Bergman, förutom möjligen någon dramatisering på tv av... någonting. Men jag kan inte minna mig om vad det skulle vara, i så fall. Däremot är han ju en person som är omöjlig att inte åtminstone känna till. Mina dramalärare, från England och USA, hade betydligt bättre koll på honom än vad jag har och hade. 
 
Liv Ullmann har jag aldrig sett i något heller, även om jag ofta tänker att jag måste se Utvandrarna. Och Linn Ullmann känner jag bara till namnet, så att säga. 
 
Trots denna kassa bakgrundsutbildning har jag varit otroligt intresserad av denna boken sedan den kom - och till slut kunde jag ladda ner den från biblioteket. 
 
Formen är ganska fri, det finns element som närmast liknar streams of consciousness om barndomen, det är intervjubitar med Ingmar Bergman på kassett, det är fina känsloskildringar som jag tycker är imponerande objektiva, eftersom det är en ganska beklämmande och upprörande bok. På ett skickligt vis lyckas Ullmann hålla den både osentimental och mycket känslosam. 
 
Det är en underlig barndom och uppväxt att läsa om - det är ju hela tiden tydligt att det är två världsstjärnor som är föräldrar till Linn, men det är liksom som om hon inte riktigt förstår det. Och så är det ju - den egna sitsen förstår man sig ofta inte alls på förrän man får ta steget utanför och titta in. 
 
Mycket bra - och säkert ännu bättre för dig som kanske har bättre koll på legenden Bergman! 
 
 
 
Andra som har skrivit om boken: Västmanländskan, ...och dagarna går, Just nu just här
 
Boken, som nyss har kommit i pocket, finns att köpa t.ex här eller här

Beckomberga - ode till min familj av Sara Stridsberg

Jag började läsa denna för ett tag sedan, i tryckt form. Sedan började jag lyssna på den vid ett senare tillfälle. Sedan läsa i tryckt form igen. Och sedan lyssnade jag, äntligen, ordentligt. 
 
Det är absolut inte för att jag inte tyckte om boken som jag avbröt så många gånger - det är för att jag tyckte så otroligt mycket om den att jag kände att jag behövde befinna mig på rätt ställe, som helhet, för att verkligen kunna ta in den. 
 
Romanen handlar, helt enkelt, om ett mytomspunnet svenskt mentalsjukhus, om dess historia och om några som vistats där under åren som det fanns. Jag kom först i kontakt med Beckomberga som koncept genom Barbro Lindgrens barndomsskildringar från Norra Ängby, där några av "dårarna" från Beckis passerar revy genom texterna. Och även jag är uppvuxen med ett mentalsjukhus i närheten av hemmiljön - Lillhagen - inte så att någon väl någonsin erkände att de kände till någon som var inlagd där, men det var ett smädesord och en lite vag förklaring till varför helikoptrarna ibland cirkulerade över bostadsområdet. Det kunde vara någon som hade rymt från Lillhagen och då visste alla vad det innebar. Trodde vi, alltså - vi visste väl inte ett smack om mental ohälsa alls. (Att Skogomeanstalten låg lika nära var vi inte alls lika medvetna om, som jag minns det.) 
 
Men detta handlar inte om "dårar" på rymmen. Det handlar om unga Jackie, som praktiskt taget varje dag besöker sin pappa, Jimmie Darling, på Beckomberga. Hon skolkar för att besöka sin far - kanske kan hon rädda honom? Vid sidan om detta handlar det om en hel del andra människoöden på och kring detta ödesdigra ställe. Och det är så bra. SÅ bra. 
 
Naturskildringar spelar en stor roll, och de är på något vis, om än ofta i gestaltning snarare än beskrivning, dunkla, mörka och dimmiga - vilket man väl med inte alltför stor fantasi kan spegla gentemot ett sinne i obalans. Helt fantastiskt. 
 
Jag fastnade vid detta citat: 
 
"Jag minns att jag undrade om hans ögon hade lyst så inne i mitt mörker." 
 
och bär det med mig. Så otroligt vackert. Strålande, strålande roman. 
 
 
Andra som har skrivit om boken är: Bak bok mat, Bombono, Skrivarsidan, Bra bokdagar 
 
Boken finns att köpa t.ex här eller här