Linje Lusta av Tennessee Williams

 
 
Samlingen med Williams pjäser som inleddes med Katt på hett plåttak och fortsatte med Glasmenageriet avslutas med Linje Lusta, eller A Streetcar Named Desire. Detta var min stora favorit bland pjäserna när jag pluggade, och det är det fortfarande. 
 
Lite kuriosa - när jag gick på högstadiet, alltså innan internet och google var vid gemene mans fingertopp, läste jag Namedropper av Emma Forrest. Jag ska inte gå in för djupt på vad den handlar om, men en viktig person är en kille som spelar under artistnamnet "The Kindness of Strangers" vilket kommer från ett citat ur just Linje Lusta "I've always depended on the kindness of strangers". Men det visste ju inte jag förrän jag läste pjäsen och äntligen klack det till! Och nu klack det till igen under läsningen, för allting kom jag faktiskt inte ihåg. 
 
Vi är ännu en gång i New Orleans, i en sliten del av staden. Här bor Stella och Stanley Kowalski, och hit kommer Stellas storasyster Blanche Dubois, efter att hon förlorat plantagen som systrarna är uppvuxna på. Blanche har minst sagt nerverna på utsidan, kombinerat med alkoholproblem och någon form av PTSD efter att ha blivit änka i mycket unga år. 
 
Under perioden som Blanche bor hos Stanley och Stella träffar hon Mitch på ett av Stanleys pokerpartyn. Tiden går och relationerna blir än mer komplicerade och det är massor av dålig stämning och livslögner, precis som i de andra pjäserna. Denna har något mer än de andra, för mig - det är en sådan oerhörd passion och energi i pjäsen, det går inte att sluta lyssna. 
 
Även denna har filmatiserats, 1951 med Marlon Brando och Vivien Leigh - jag har inte sett den men vill gärna. En bit ur den är ju mycket berömd, när Stanley ropar på Stella - men det vore kul att se hela! 
 
 
Den engelska texten finns att köpa här

Glasmenageriet av Tennessee Williams

 
 
Ni minns att vi pratade om livslögner och Tennessee Williams igår? Det ska vi göra igen. 
 
Man tror att denna pjäs är baserade på Williams egen, dysfunktionella familj - och det var Glasmenageriet som gjorde honom riktigt berömd. Plågsamt, men briljant! 
 
Pjäsen introduceras av sonen i familjen, Tom - han berättar att den är baserad på hans mors och systers minnen, och att det kanske inte alls var riktigt detta som hände. 
 
Amanda är modern i familjen - en före detta debutant som blivit lämnad av sin make. Hon bor i en trång liten lägenhet i St. Louis med sonen Tom och den neurotiska dottern Laura (som är ägare till själva glasmenageriet, en samling små prydnadsdjur i glas som hon spenderar massor av tid på att polera), och är fullständigt besatt av att hitta en friare åt Laura. Tom å andra sidan arbetar på skofabrik och försöker bli författare - men han spenderar större delen av sin tid på bio. En kväll bjuder han med sig en kollega, Jim, hem - Amanda blir eld och lågor och tänker att nu kommer äntligen friaren! Så blir det förstås inte - Laura inser att Jim är killen hon var intresserad av i high school, och drabbas av en enorm blyghet, såpass att hon går till sängs. 
 
Så ja, ni hör. Dålig stämning här med! Men briljant och sorgligt - jag skulle gärna vilja se den på scen och hoppas få chansen att göra det någon gång! 
 
 
Inte heller denna hittar jag översatt, men man kan köpa den engelska texten från Penguin här. Jag fick just nys om att Radioteatern sände den för inte allt för längesen - får forska i det och återkommer isåfall med länk! 

Katt på hett plåttak av Tennessee Williams

 
         
 


Det var faktiskt när jag läste dagboksboken som jag fick ett sådant sug efter att läsa Tennessee Williams. I ett utdrag, jag tror att det var Lars Norén, nämns Glasmenageriet och just den har jag aldrig läst. Däremot hittade jag den i en samlingsvolym med Linje Lusta och Katt på hett plåttak, vilka jag läste på universitetet och fullständigt älskade. Just Katt på hett plåttak har jag faktiskt sett i West End också, i ovan produktion - första gången det var en helt afroamerikansk ensemble (vilket väl egentligen bara är intressant eftersom pjäsen utspelar sig på en bomullsplantage i amerikanska Södern). Känner ni igen James Earl Jones och Phylicia Rashad som spelade Clair Huxtable i Cosby
 
 
 
 


Och det är en riktig familjekrispjäs. Big Daddy fyller sextiofem och familjen samlas på plantagen - Big Mama, sonen Brick och hans nervösa hustru Maggie, andra sonen Gooper och hans också ganska labila fru Mae samt deras barn (ni kanske minns the no-neck monsters från häromsöndagen). Big Daddy är på gott humör - han har just kommit från läkaren där han fått reda på att han minsann är fullt frisk. Resten av familjen vet att det inte är sant - han är döende i koloncancer. Brick och Maggie får inga barn, av en naturlig anledning - och en stor del av familjen tror att det har med att göra att Brick egentligen är gay, eftersom han började supa som en tok när vännen Skipper dog. 
 
 
 
 
Alltså - livslögner! Oj, vad de ljuger - praktiskt taget så att de tror på sig själva. Konfrontationer! Drama! Försök till återförening! Och ännu fler livslögner. 
 
 


Låter det tråkigt? Det är det inte - det är faktiskt ganska rafflande. Det är ju över 10 år sedan jag läste den och sisådär 8 sedan jag såg den - vissa bitar mindes jag helt klart, andra inte alls. Det är en helt fantastisk pjäs - jag ska försöka få tag på filmen från 1958 med Liz Taylor och Paul Newman, också. 
 
 

 


Tyvärr verkar det inte att få tag på den översatta texten - men här kan man köpa den på engelska :)