Hustrun av Meg Wolitzer

 
Joan och Joe Castleman sitter på ett flygplan över Atlanten på väg till Helsingfors när hon bestämmer sig för att lämna honom. Han ska emotta ett mycket prestigefullt litteraturpris och hon reser med honom - men nu har hon tröttnat. Det får vara nog. 
 
Joan berättar historien om deras liv tillsammans, från tiden då han var lektor och hon elev på universitetet och han lämnade fru och barn för henne, genom sextiotalet, de tre gemensamma barnen, umgänget med kultureliten i New York och vad som nu till slut fått henne att bestämma sig för att lämna honom. 
 
Och ja. Det är inte utan att man förstår henne! 
 
Jag tyckte otroligt mycket om boken. Den är ganska kort men mycket kärnfull, väldigt rolig på ett bittert sätt på sina ställen och ja, jag ville helt enkelt aldrig lägga ner den. Hade hört, förstås, om en twist i slutet och det är nästan lite vanskligt att veta om det redan när man börjar på en ny bok - man måste ju få reda på vad det är, och gärna försöka lista ut det också. (Jag lyckades faktiskt lista ut det, vilket inte hör till vanligheterna.) 
 
Boken har fått kritik för sitt stundtals grova språk (och stundtals töntiga omskrivningar och liknelser) men det störde mig inte speciellt mycket. Det grova språket tog jag som ett bevis på hur otroligt trött Joan är på situationen och på Joe, helt enkelt. Jag är inte någon stor svordomsyttrare själv, men ibland rinner det ju bara över och jag tänker mig språket som Joans, inte Wolitzers. 
 
Frågor som ställs kring livsval och svek är universella men så ohyggligt intressanta att resonera omkring. 
 
Vill gärna läsa mer av Meg Wolitzer och är så glad att jag äntligen tog mig för denna! 
 
 
 
Man kan köpa en egen bok t.ex här eller här

Lida av Stephen King

                                    
 
Jag behövde ju läsa en Stephen King-bok för att bli klar med Bokutmaningen 2016 - var helt säker på att jag inte hade läst något av honom förut men kom på att det har jag ju visst gjort - jag läste Carrie för några år sedan.
 
 
Varför jag valde just Lida är lite av ett mysterium - jag har ju velat läsa Varsel ett bra tag, men av någon anledning blev det denna. Jag minns att min kusin E läste den när hon var kanske tolv-tretton, så jag kanske blev nyfiken? (Och är nu förundrad över att hon vågade!) 
 
 
Nåväl. Författaren Paul Sheldon vaknar efter en svår bilolycka hemma hos Annie Wilkes, en sjuksköterska som "tagit hand" om honom efter kraschen. Hon är dessutom ett av hans största fans, hon älskar hans serie om hjältinnan Lida Chastain. Men när hon upptäcker att han tagit kål på hjältinnan i den senaste boken blir hon vansinnig och kräver att han återupplivar henne, och att han bränner manuskriptet han arbetar på nu. Paul har inget val - han är beroende av morfinpreparatet hon ger honom och det är bara att skriva. 
 
 
Naturligtvis spårar det ur fullständigt, Annie är spritt språngande galen och det blir en enda orgie i tortyr och blod och paranoia. Läskigt? Nja. Lite grann i slutet kanske. Skräck har aldrig riktigt funkat på mig, vare sig i skrift eller på film, och det gjorde det inte här heller. Dessutom är den alldeles, alldeles för lång - man hade kunnat kapa 150 sidor där inget särskilt händer. Antagligen är det meningen att det långsamma förloppet ska bygga upp spänningen och det kanske funkar på vanliga människor, men jag är visst smått immun mot det ;-) 
 
 
En fyra får det bli, i alla fall, för det är en intressant berättelse. 
 
 
 
Andra som har skrivit om boken: Booksessed, I bokhyllan
 
Boken kan man köpa till exempel här eller här

Star Wars (Episode IV, A new hope: 1977)

 
Alla har ju några sådana där grejer som gör att folk gapar när man berättar det. Det kan ju vara mer eller mindre dramatiska saker förstås, men en sak som brukar orsaka tappade hakor och högljudda VA?! är när jag berättar att jag inte har sett Star Wars
 
Nu kommer detta inte längre att ske - en liten del av min tidigare identitet är borta, för nu har jag sett Stjärnornas Krig! Episod IV, alltså, den från 1977. Jag har försökt se den några gånger tidigare med mer eller mindre engagemang (okej, antagligen mindre) - men igår kändes det plötsligt rätt. Min pizza var färdig i ugnen och jag ville ha något lite lagom spännande att se på med lamporna släckta och en massa milt ljus... sagt och gjort - det blev Star Wars
 
Och jag gillade den så mycket! Har inget minne av att jag har sett början, förutom när orden flyger genom rymden, alls - jag blev ju helkär i R2D2 och C3PO från första sekund och vill nu se om hela Red Dwarf - så antagligen har det där tidigare engagemanget varit helt obefintligt. 
 
Så - min Star Wars-oskuld är borta för alltid och jag är mycket glad för detta, det känns som om jag har tagit ännu ett steg mot vuxenlivet ;-)