Ibland är man lessen ibland är man glad av Martina Montelius

Jag har skrattat hysteriskt åt Oscar Levertins vänner, satt skrattet i halsen åt Ulf gråter och Främlingsleguanen, och utan att riktigt veta vad jag skulle förvänta mig satt tänderna i Ibland är man lessen ibland är man glad av Martina Montelius. Jag lyssnade på henne i Mölnlycke i höstas, då hon nämnde boken i förbifarten, men jag var nog inte riktigt förberedd på denna läsupplevelse ändå. 
 
Och trots att det var flera veckor sedan jag läste den vet jag inte riktigt vad jag ska skriva om den, heller. Det är en så oerhört ångestfylld och ledsam roman att det är svårt att försöka sätta ord på den. Den är dock fantastiskt välskriven och tydligt genomarbetad hela vägen igenom. Det är alltid fint. 
 
Det är en surrealistisk och förskräcklig berättelse om en kvinna, ungefär i min ålder, som lever i en liten lägenhet där ett rum blivit grovsoprum, där hon sörjer förlorade vänskaper och tvillingarna som aldrig blev. Hon jobbar som elevassistent på en "fin" skola, där hon blir misshandlad av eleven hon ska assistera. Ledningen på skolan ger henne gärna instruktioner om hur hon ska moppa golv, men inte om hur hon ska hantera detta våldsamma, elaka barn. Kollegorna är karikatyrer och ångesten är så påtaglig att det kryper i kroppen. 
 
När vi sedan får reda på att kvinnan faktiskt har en dotter där hemma i misären brister det lite - hon kan ju inte ta hand om sig själv, och borde absolut inte ha hand om ett barn. Usch, det är läskigt. 
 
Men - en stor läsupplevelse, på sätt och vis, just för att språk och bearbetning är så fantastiska. Men det är ingen rolig bok att läsa. 
 
 
Andra som skrivit om boken: Som ett sandkorn, ...och dagarna går
 
Boken finns att köpa här eller här.