2016: 339 - Rosieeffekten av Graeme Simsion

Detta är uppföljaren till Projekt Rosie, som jag läste för ett par år sedan och tyckte var ganska bra. Således hade jag höga förväntningar på denna, och baksidestexten höjde dem ännu ett snäpp: 
 
"Den charmiga feelgood-romanen Projekt Rosie blev en bästsäljare världen över. Alla som undrat hur det går för den udda huvudpersonen Don Tillman får nu svaret i uppföljaren Rosieeffekten.

Don Tillman har gift sig med sin Rosie och de har flyttat till New York, där båda forskar vid Columbia University. Don har svårt att passa in i sociala sammanhang och försöker desperat upprätthålla sitt strukturerade liv som styrs av scheman, listor och rutiner. Det går helt överstyr när Rosie meddelar den glada nyheten: hon är gravid!

Att bli förälder är svårt för vem som helst att förbereda sig på, men för Don är det nästan oöverstigligt. Han måste nu se till att Rosie inte äter något olämpligt, räkna ut att han förväntas vara med vid ultraljudet, och han får mycket men kanske inte så god hjälp av sina sex vänner. Den blivande pappan leds in på helt fel banor och när han till slut inser det är det kanske för sent. Då riskerar han åtal, landsförvisning och värst av allt: att förlora Rosie."
 
Tyvärr infriades inte mina förväntningar. Jag tyckte inte alls om denna. Det finns liksom ingen ordentlig handling, det är orealistiskt på ett sätt som inte är charmigt eller fantasifullt utan bara tillrättalagt och underligt. Jag försökte läsa den i skrift men det gick helt enkelt inte, så det slutade med att jag lyssnade på större delen istället... och störde mig på den hela vägen igenom. 

Tråkigt men sant - detta är ingen bra bok alls. Det känns som om den bara skrevs av pengaskäl, eftersom den första gjorde sådan succé, och det är aldrig en bra premiss. Tummen ner, detta var bara tråkigt. 

2016: 201 - Millie Birds bok om döda saker av Brooke Davis

Höga förväntningar på denna. Höga! Jag köpte den på flygplatsen när jag skulle åka till Berlin i vintras, men det blev inte av att jag läste den. Nu förstår jag varför - jag kanske kände på mig att det inte skulle klicka, trots att omslagstexten verkligen talar för att jag skulle älska den? Men det tror jag inte, för jag tycker att jag läste idel fantastiska recensioner av den förra året. 
 
På omslaget står det: 
 
"En borttappad flicka. Två vildsinta pensionärer. Ett oförglömligt äventyr."
 
Med andra ord låter det ju lite som någon sorts hybrid av Min mormor hälsar och säger förlåt och typ... Hundraåringen som klev ut genom ett fönster och försvann. Jag var visserligen inte lika såld på dem som alla andra (Hundraåringen var bättre på film) heller, men ja - jag trodde helt enkelt att detta skulle vara en helt perfekt bok för mig. 

Det var det alltså inte. Det tog tre veckor att läsa den, och ni som brukar hänga här vet nog att det är alldeles extraordinärt långt. Särskilt för en pocketbok på typ 250 sidor. 
 
Saker jag gillade: pensionärerna. Agatha och Karl är härliga och jag ska erkänna att jag gapskrattade när jag läste om Agathas vrålande (hon vrålar alltid, pratar aldrig i normal samtalston) och jag tyckte att vissa av beskrivningarna av Karl och Edie var underbara. Och slutet var fint. 
 
Sak jag ogillade tillräckligt mycket för att det skulle sabba hela läsupplevelseln: Att all dialog är skriven i kursiv stil. Inga talstreck / pratminus. Inga citationstecken. Bara kursivt. Först trodde jag att det var någon sorts stream of consciousness, men det var det tydligen inte. Och det blev så jäkla rörigt. 
 
Men, tänker du - kan man verkligen låta en hel bok bli förstörd av en sådan sak? Ja. För det flöt inte. Jag hakade upp mig hela tiden, och tycker man inte att det flyter att läsa är det ju inte särskilt roligt heller. 
 
Så nej - ett bottennapp för mig. Jag hade kanske tyckt något helt annat om det var en läslig bok, men det var det inte. Synd! Men nu vet jag ju :-) 

2016: 126 - Öppnas i händelse av min död av Liane Moriarty

Ibland måste man ju veta vad det egentligen är alla pratar om. Så har det ju varit med Öppnas i händelse av min död av Liane Moriarty. Alla har pratat om den i ett drygt år nu. Jag har tydligen inte varit tillräckligt intresserad för att läsa den förrän nu... och egentligen vet jag inte om jag var så förtvivlat sugen heller. Det var nog mer en känsla av att jag borde. 
 
Och känslan efter att ha läst den, eller lyssnat på den, är ungefär lika entusiastisk. 
 
Det är ju inget fel på denna boken. Men jag kan faktiskt inte riktigt förstå varför så många är så lyriska över den. 
 
Premissen kan ni. Cecilia i Sydney hittar ett brev av en slump, som hennes man John-Paul har adresserat till henne, och märkt "Öppnas i händelse av min död". Han är ju inte död, men naturligtvis måste Cecilia veta vad detta är för något. Har han varit otrogen? Utomäktenskapliga barn? Är han kanske bög? Han har ju faktiskt en aprikosfärgad tennisskjorta som han stryker själv... 
 
Så följer vi Tess, som driver bolag tillsammans med sin man Will och sin kusin Felicity. Det är bara det att Will och Felicity har bestämt sig för att de är förälskade i varandra. Tess drar till sin mamma i Sydney med sonen Liam. 
 
Och Rachel, en äldre kvinna som sörjer mordet på sin dotter för många år sedan. Hon finner glädje i att passa sitt barnbarn några dagar i veckan, men får nu reda på att sonen och svärdottern tänker flytta till New York i två år - och ta med sig sonen, förstås. Hur kan de göra så här mot henne? 
 
Allt kretsar kring en påskhelg vid St. Angela's katolska skola i Sydney. (De äter väldigt mycket hot cross buns - som översatts till "korsbullar" och jag trodde att det var hemsnickrat, men man säger tydligen så. Let me tell you - hot cross buns är verkligen inget att hänga i julgranen. Kompakta russinbullar, helt ointressant.) Och ja, det finns bitar som jag gillar, det finns en viss humoristisk bit som är trevlig, men det är ganska tillrättalagt och välordnat och förutsägbart, alltsammans. Visst, det kommer en twist mot slutet som mest är konstig, men annars blir man inte direkt överraskad eller chockad på någon stadig basis. 
 
Men - samtidigt, det är ganska trevlig läsning. Kerstin Andersson är en så himla bra uppläsare och det är ju, ja, trevligt att lyssna på henne. Men trean på Goodreads var generös, för mig.