Fyren mellan haven av M L Steadman

 
 
Ja, tänk - ett år efter att jag först gav mig på denna blev jag faktiskt klar! Nu var det så att jag försökte mig på den i ett hotellrum i London i 34° värme, utan mer än en liten pyttefläkt - det var nog inte rätt sinnesstämning för att läsa något alls förutom möjligtvis något betydligt mindre intressant... för det var verkligen inte för att jag inte gillade den som jag inte fullföljde den gången. Men, som alltid när jag börjat på något och sedan inte läst färdigt drar jag mig något för att börja igen. Men - nu behövdes något med en fyr till Sommarbingot, och då var det ju faktiskt ett ypperligt läge. 
 
Ni har väl läst den allihop, och / eller sett filmen, så jag behöver kanske inte resumera så värst mycket - på en liten klippa mellan haven, utanför Australiens kust, bor fyrvaktaren Tom med ett förflutet på västfronten, och hans hustru Isabel. De plågas av ofrivillig barnlöshet och flertalet missfall men några år efter att de kommit till ön blåser en båt i land - med en död man och ett levande spädbarn i. Tom vill genast underrätta myndigheterna om händelsen men Isabel bönfaller honom att låta bli - för henne är detta ett bönesvar direkt från Gud - äntligen har de fått sitt efterlängtade barn, sin dotter. Först när de kommer till fastlandet ett par år senare förstår de verkligen att händelsen som gett dem mening har slagit en annan människas liv i spillror. 
 
Det är en otrolig berättelse om rätt och fel, och hur gränsen däremellan kan suddas ut på en sekund. Det handlar om kärlek och längtan, förlust och desperation, och det är verkligen precis så fantastiskt som "alla säger". Så vemodigt, så vackert, så dramatiskt och så oförglömligt. Rekommenderas varmt till alla och envar - jag tror nog att nästan alla kan få med sig lite tankeföda från denna strålande roman. 
 
 

2016: 339 - Rosieeffekten av Graeme Simsion

Detta är uppföljaren till Projekt Rosie, som jag läste för ett par år sedan och tyckte var ganska bra. Således hade jag höga förväntningar på denna, och baksidestexten höjde dem ännu ett snäpp: 
 
"Den charmiga feelgood-romanen Projekt Rosie blev en bästsäljare världen över. Alla som undrat hur det går för den udda huvudpersonen Don Tillman får nu svaret i uppföljaren Rosieeffekten.

Don Tillman har gift sig med sin Rosie och de har flyttat till New York, där båda forskar vid Columbia University. Don har svårt att passa in i sociala sammanhang och försöker desperat upprätthålla sitt strukturerade liv som styrs av scheman, listor och rutiner. Det går helt överstyr när Rosie meddelar den glada nyheten: hon är gravid!

Att bli förälder är svårt för vem som helst att förbereda sig på, men för Don är det nästan oöverstigligt. Han måste nu se till att Rosie inte äter något olämpligt, räkna ut att han förväntas vara med vid ultraljudet, och han får mycket men kanske inte så god hjälp av sina sex vänner. Den blivande pappan leds in på helt fel banor och när han till slut inser det är det kanske för sent. Då riskerar han åtal, landsförvisning och värst av allt: att förlora Rosie."
 
Tyvärr infriades inte mina förväntningar. Jag tyckte inte alls om denna. Det finns liksom ingen ordentlig handling, det är orealistiskt på ett sätt som inte är charmigt eller fantasifullt utan bara tillrättalagt och underligt. Jag försökte läsa den i skrift men det gick helt enkelt inte, så det slutade med att jag lyssnade på större delen istället... och störde mig på den hela vägen igenom. 

Tråkigt men sant - detta är ingen bra bok alls. Det känns som om den bara skrevs av pengaskäl, eftersom den första gjorde sådan succé, och det är aldrig en bra premiss. Tummen ner, detta var bara tråkigt. 

2016: 201 - Millie Birds bok om döda saker av Brooke Davis

Höga förväntningar på denna. Höga! Jag köpte den på flygplatsen när jag skulle åka till Berlin i vintras, men det blev inte av att jag läste den. Nu förstår jag varför - jag kanske kände på mig att det inte skulle klicka, trots att omslagstexten verkligen talar för att jag skulle älska den? Men det tror jag inte, för jag tycker att jag läste idel fantastiska recensioner av den förra året. 
 
På omslaget står det: 
 
"En borttappad flicka. Två vildsinta pensionärer. Ett oförglömligt äventyr."
 
Med andra ord låter det ju lite som någon sorts hybrid av Min mormor hälsar och säger förlåt och typ... Hundraåringen som klev ut genom ett fönster och försvann. Jag var visserligen inte lika såld på dem som alla andra (Hundraåringen var bättre på film) heller, men ja - jag trodde helt enkelt att detta skulle vara en helt perfekt bok för mig. 

Det var det alltså inte. Det tog tre veckor att läsa den, och ni som brukar hänga här vet nog att det är alldeles extraordinärt långt. Särskilt för en pocketbok på typ 250 sidor. 
 
Saker jag gillade: pensionärerna. Agatha och Karl är härliga och jag ska erkänna att jag gapskrattade när jag läste om Agathas vrålande (hon vrålar alltid, pratar aldrig i normal samtalston) och jag tyckte att vissa av beskrivningarna av Karl och Edie var underbara. Och slutet var fint. 
 
Sak jag ogillade tillräckligt mycket för att det skulle sabba hela läsupplevelseln: Att all dialog är skriven i kursiv stil. Inga talstreck / pratminus. Inga citationstecken. Bara kursivt. Först trodde jag att det var någon sorts stream of consciousness, men det var det tydligen inte. Och det blev så jäkla rörigt. 
 
Men, tänker du - kan man verkligen låta en hel bok bli förstörd av en sådan sak? Ja. För det flöt inte. Jag hakade upp mig hela tiden, och tycker man inte att det flyter att läsa är det ju inte särskilt roligt heller. 
 
Så nej - ett bottennapp för mig. Jag hade kanske tyckt något helt annat om det var en läslig bok, men det var det inte. Synd! Men nu vet jag ju :-)