Jag som var så rolig att dricka vin med av Rebecka Åhlund

Kan det vara så att årets bästa bok lästes ut redan i januari? Ja, jag skulle inte bli förvånad. Detta är en helt fantastisk, öppenhjärtig, varm, hemsk och viktig bok. Redan när jag hörde talas om att den var på gång blev jag intresserad och kontaktade förlaget och bad om ett recensionsexemplar, vilket jag väldigt sällan gör numera. Nu hann boken komma ut i diverse appar innan jag fick min länk, men det spelar ju ingen roll - utan bevisar bara hur snabbt jag kastade mig över den så fort den fanns tillgänglig. 
 
Rebecka Åhlund var en alldeles vanlig tvåbarnsmamma när familjen flyttade till London. Journalist och författare och visst hade hon väl haft smak på alkohol innan, men väl i Storbritannien, där alkoholkulturen är en annan, eskalerade det relativt snabbt till ett fullfjädrat missbruk. Åhlund berättar, naket och ärligt, om hur det där ganska vanliga drickandet blev något helt annat. Hur det kändes första gången hon drack upp en slatt rosévin som stod i kylen lite väl tidigt på dagen, till hur det kändes när hon köpte vin på väg hem från att ha lämnat i skolan för att dricka hemma i köket vid niotiden. Om urspårade kvällar och om böner från barnen: "Snälla mamma, kan du inte inte dricka vin nu när pappa är borta". 
 
Det var det som gjorde att hon bad om hjälp, tog tag i sitt liv och begav sig till ett AA-möte. Eller Fight Club, som hon kallar det. Och detta är hennes dagbok från sitt första nyktra år. Berättelser från möten med människor, från samtal, från upplevelser, från svackor och toppar, högt och lågt. Som livet ju är. Det är så fantastiskt bra. Så viktigt att berätta, och ett så modigt och öppet sätt att se sanningen i vitögat. 
 
Åhlund skriver vackert men koncist och samlat, och det är absolut inte utan en stor skopa humor. Jag blir så drabbad av hennes text, och så förtjust i henne som person! Har lyssnat på diverse intervjuer och annat på sistone och jag känner ju bara att jag vill bli bästis med Rebecka Åhlund. Vilken kvinna! 
 
Boken finns att köpa här och här. Läs den, s'il vous plaît! Rebeckas instagram kan man följa här

Pingvinlektionerna av Tom Michell

Jag vet inte riktigt hur det gick till, men på någon vänster blev februaris tema hos Bokbubblarna något så härligt som pingviner. Fritt att tolka vilt, förstås! Det finns ju till exempel ett bokförlag man kan vända sig till, men vi kom allt på en del titlar också när vi brainstormade. Mazettis Mitt liv som pingvin till exempel, och förstås Pingvinlektionerna av Tom Michell, som funnits bland mina Storytel-titlar länge. Den blev det, för min del, och åh, så glad jag är för det. Jag lyssnade på den på originalspråk i inläsning av fantastiske Bill Nighy, men den finns även som svensk ljudbok i en app nära dig. 
 
Detta är en självbiografisk berättelse, om när Tom Michell som 23-åring fick jobb på en brittisk internatskola i Argentina, under det politiskt turbulenta 70-talet. Under en semesterresa till Uruguay räddar han en oljeindränkt pingvin ifrån en säker död - och efter det vägrar pingvinen att vika ifrån hans sida. Michell har således inget val, annat än att smuggla med sig pingvinen tillbaka till Argentina i en nätkasse. 
 
Pingvinen får namnet Juan Salvador, och blir inte bara en trogen vän till Michell utan även en kär figur på skolan. Vi får följa med när han blir maskot till rugbylaget, bästis med hushållerskan och extralärare i simhallen. Det är helt underbart! Så otroligt charmigt, rart och roligt - och välskrivet, inte minst. Jag var helt betagen under hela lyssningen - en underbar bok! Jag måste rekommendera att du lyssnar på Nighys inspelning, men den finns även att köpa som e-bok här eller här. (Men varför Brombergs valt att sätta ett citat ur Daily Mail på framsidan är ett mysterium...) 

My thoughts exactly av Lily Allen

 
 
Lily Allen är dotter till showbiz-föräldrar som är välkända i Storbritannien, och när hon slog igenom 2006 tyckte nog de flesta av mina bekanta sådär som man kan tycka när kändisbarn plötsligt slår igenom. Jaha, en till utan talang som får skivkontrakt. Jag blev bara totalkär i hennes musik rakt av - jag minns faktiskt att jag hörde en av hennes låtar för första gången just på nyårsafton ett år, på Pizza Hut i Whitechapel som var det enda stället där det gick att få bord just en nyårsafton! (Det var Alfie, för övrigt.) Och jag tror faktiskt att de flesta andra ändrade sig rätt snabbt när de faktiskt hörde musiken, också. 
 
I somras hade jag den stora äran att få se henne live på Way out West, vilket kanske inte var något remarkabelt framträdande men fantastiskt kul ändå, och när jag fick höra att hon skulle ge ut sina memoarer "so far" kastade jag mig på inköpsförslagen på biblioteket för att få dem att köpa in den, och efter många långa veckor dök den äntligen upp och jag läste den på några timmar. Hon har gett ut den på ett litet egenutgivningsförlag till att börja med, och som jag förstår det plockades den sedan rätt snabbt upp av ett "riktigt" förlag och har nu kommit ut som inbunden. Men detta är en ganska sladdrig storpocket och jag älskar det! 
 
Det är rakt, ärligt, helt utan krusiduller - en berättelse om att växa upp som kändisbarn, med dess fördelar och nackdelar (främst nackdelar), om att plötsligt slå igenom, om att lyckas och tjäna pengar och att dricka för mycket och ta droger. Och om att gifta sig och få barn, om ett äktenskap som faller sönder, och om att våga hitta kärleken och lugnet i livet igen. Linjärt och öppet - jag älskar det och jag älskar Lily Allen. Det är smärtsamt att läsa om de fruktansvärda saker som unga tjejer i showbiz utsätts för, och det är väldigt bra att fler och fler synliggör dem. Och om hur lätt det är att halka snett, när alla omkring en gör det och det blir normaliserat. Starkt och modigt. 
 
Boken finns att köpa här eller här