Bloggstafett - The soundtrack of my blog!

 
När Kulturkollo bjöd in till bloggstafett anmälde jag mig förstås på en gång. Min blogg är ju faktiskt döpt efter ett album, det är klart att det finns ett soundtrack! Det är förstås en sann ära att få vara en av de första som inleder denna stafett. 
 
När jag startade denna bloggen, i augusti 2008, jobbade jag i City i London. Det var många som trodde att bloggens namn - som egentligen är Stories from the city, stories from the sea - har med det att göra. Men så är det faktiskt inte, även om jag förstås tänkte på staden som i stad, men inte som i City. Stories from the city, stories from the sea är nämligen ett album av en av mina husgudinnor, P J Harvey. På höstlovet år 2000 var jag i London på semester med några kompisar, köpte en tidning - jag tror det var Select - där man fick med en CD med några nya singlar på. Jag kände till P J Harvey sedan innan, men när jag hörde Good Fortune var jag fullständigt såld. 
 
 
"Threw my bad fortune 
Off the top of a tall building
I'd rather have done it with you
 
Your boy's smile
Five in the morning 
Looked into your eyes and I was really in love
 
(...) 
 
And I feel like 
Some bird of paradise
My bad fortune slipping away
And I feel the innocence of a child
Everybody's got something good to say" 
 
Jag köpte albumet så fort det kom ut i Sverige, givetvis på Bengans på Centralen, och lyssnade på det non-stop i flera månader. Känns det som nu, i alla fall, men det var antagligen inte riktigt så. Den absoluta favoriten då var duetten med Thom Yorke från Radiohead - ett band som jag egentligen inte är speciellt förtjust i men dessa röster ihop är magiska. 
 
 
Jag hade förstås aldrig varit i New York då, men när jag lyssnade på denna tyckte jag att jag visste precis hur det måste vara, låta, dofta och kännas... 
 
"Can you hear them? The helicopters? 
I'm in New York 
No need for words now 
We sit in silence
You look me in the eye directly
You met me 
I think it's Wednesday, the evening
This mess we're in 
 
(...) 
 
Night and day 
I dream of making love to you now baby
Love-making on screen 
Impossible dream
And I have seen the sunrise over the river
The freeway reminding of
This mess we're in" 
 
När jag väl kom till New York, på våren 2009, gick jag och nynnade på låtar från detta albumet över hela stan. Det har fastnat, alltså! 
 
Och nu har det gått nio år till, och jag lyssnar fortfarande på Stories from the city, stories from the sea. Ofta! Men nu är kanske min favoritlåt You said something, som även den får mig att kastas åter till New York. För även om jag aldrig har varit på något tak i Brooklyn så får P J Harvey mig att förstå precis hur det måste vara. 
 
 
"On a rooftop in Brooklyn
At one in the morning
Watching the lights flash
In Manhattan 
 
I see five bridges
The Empire State Building
And you said something
That I've never forgotten 
 
We lean against railings
Describing the colours 
And the smells of our homelands
Acting like lovers 
 
How did we get here? 
To this point of living? 
I held my breath 
And you said something 
 
And I'm doing nothing wrong
Riding in your car 
The radio playing
We sing..." 
 
Så otroligt vackert och effektfullt! Och jag är så glad att just detta album har blivit mitt soundtrack, eftersom jag fortfarande älskar det högt och rent - och eftersom titeln fortfarande beskriver bloggen rätt så bra. Det är ju värt att tänka på att detta inte var någon bokblogg från start, men nu känner jag ändå att det funkar fint att "bryta isär" titeln. 
 
För visst finns det mycket STORIES här. Böcker och anekdoter och små berättelser. De kommer överallt ifrån, såväl CITY som SEA. Och jag bor i stan men älskar havet. 
 
 
 

Mitt år i böcker

 
De t är alltid lika roligt med sammanfattningar och årslistor tycker jag, och här är Goodreads sammanfattning av mitt bokår! Det lär komma fler här under dagarna - men här kan du, om du är medlem på Goodreads, se din egen sammanfattning! 

Julkalenderbloggstafett - Bäst i bokhyllan - Lucka 15

 
Årets tema i Julkalenderbloggstafetten 2017 som Sofies bokblogg så fint anordnar är Bäst i bokhyllan. Jag funderade en stund och ville välja något som kanske ingen annan valt... och så plötsligt var det så tydligt vad det skulle bli! Lucka 15 blev min och nu ska jag få berätta om en av mina absoluta favoriter. Igår berättade I regnet om Extremely loud and incredibly close, och imorgon får ni titta in hos Mias bokhörna och se vad hon vill tipsa om! 
 
 
Boken jag vill berätta om är en av få där jag faktiskt såg filmen (mästerlig debut av Sofia Coppola) flera år innan jag läste boken - innan jag ens visste att boken fanns, faktiskt. Jag såg den på Hagabion på Kulturnatta 1999 och blev alldeles betagen av Josh Hartnetts sammetskostym. (Give me a break, jag var sjutton... ;-)) 
 
Den är inte glättig och julig på något vis, vilket man förstår redan av titeln - The Virgin Suicides av Jeffrey Eugenides. 
 
   
   
 
Jag ramlade över boken på en rea hos HMV vid Tottenham Court Road, och sedan dess har jag nog köpt den tjugo gånger. Detta eftersom jag gett bort den så många gånger, och lånat ut den så många gånger och sedan inte velat ha den tillbaka... för jag vill ju att alla ska läsa den. Den är ljuvlig och fruktansvärt hemsk, allt på en gång. 
 
De fem flickorna Lisbon - Mary, Bonnie, Lux, Therese och den yngsta, Cecilia, växer upp i en liten ort i Michigan på 1970-talet, hårt vaktade av sina föräldrar. Pappan är dessutom mattelärare i skolan där de går. De får aldrig gå ut eller göra något annat än att vara hemma efter skolan, de måste klä sig så heltäckande som möjligt och får absolut inte gå på skoldanser. Inom ett år kommer alla fem att ha tagit sina liv - det är knappast någon spoiler, det får vi reda på redan på baksidan. 
 
Berättarrösterna är pojkarna som bor tvärsöver gatan. Som signalerar med ficklampor till flickorna och spelar musik i telefon för dem. 
 
Den första raden i boken lyder: "On the morning the last Lisbon daughter took her turn at suicide—it was Mary this time, and sleeping pills, like Therese—the two paramedics arrived at the house knowing exactly where the knife drawer was, and the gas oven, and the beam in the basement from which it was possible to tie a rope." - fruktansvärt, men denna stil, som är lågmäld och dramatisk på samma gång, i långa, poetiska meningar genomsyrar hela romanen. 
 
Men flickorna sitter faktiskt inte inomhus hela romanen igenom. Vi får följa med på en ödesdiger fest i deras egen källare, när föräldrarna insett att de kanske måste ändra lite på sig efter Cecilias död, på en skoldans, en lång natt på en fotbollsplan, och en middag där en kille faktiskt blir inbjuden av pappan själv. Och vilken kille, sen. Trip Fontaine vänder upp och ner på Lux unga liv - och ja, det är honom som Josh Hartnett spelar i filmen. 
 
Jag har säkert läst boken femton gånger och vill gärna läsa om den. Det är ett litet mästerverk i all sin melankoli och känslostorm - för hur det än är så är flickorna inte olyckliga hela tiden. Det finns lycka, kärlek, sexualitet, vänskap och ett oerhört sammansvetsat syskonskap. Helt fantastisk. 
 
Boken översattes på svenska till Dödens jungfrur men den verkar inte gå att få tag på i de vanliga bokhandlarna längre. Men med tanke på den tråkigt översatta titeln tror jag att man ska läsa den på originalspråk. Det är ljuvligt. (Hannele meddelar att den svenska översättningen finns att få tag på på biblioteket.) 
 
Nu handlar inte detta främst om filmen - men jag måste avsluta med att berätta att soundtracket, till viss del originalskrivet av Air - är helt underbart. Detta är en av mina favoritlåtar i alla sammanhang, men den är extra, extra fin när pojkarna tvärsöver gatan, som så gärna vill få veta mer om vad som pågår där på andra sidan, spelar The Hollies för dem i telefon: