När vi två kolliderade (When we collided) av Emery Lord

                                            
 
Ännu en bok som jag högg i farten på bibliotekets YA-avdelning - och som jag bytte språk på efter en stunds läsning. Inte för att det är något fel på Linda Skugges översättning - tvärtom verkar den mycket bra - men liksom med fåren och getterna fann jag mig fundera alldeles för mycket på originalorden och de ursprungliga uttrycken. Så så fick det bli, och det flöt på bättre då. 
 
Vi befinner oss i en liten stad i Kalifornien, Verona Cove. När jag läste namnet tänkte jag att vi nog hade en Romeo & Julia-remake framför oss, men så var inte fallet. Skönt, faktiskt, det hade jag inte riktigt orkat med en gång till. 
 
Vi har två huvudpersoner - Vivi, som just kommit till Verona Cove för att spendera sommaren där med sin mamma i ett lånat hus - och Jonah, som är uppvuxen där med sin stora familj som ganska nyss decimerats med en person då fadern dött hastigt i en hjärtinfarkt. Vivi är - detta förstår vi ganska tidigt - bipolär, och inne i ett mycket maniskt skov när vi träffar henne eftersom hon nästintill rituellt slänger sin medicin i havet varje morgon. Mamman är konstnär och verkar vara en fin förälder men väldigt upptagen med sitt eget. 
 
Jonah har fullt upp. Tillsammans med sina två äldre syskon tar han hand om de tre små, samtidigt som han jobbar stenhårt på pappans restaurang och försöker rodda hemmet eftersom mamman är djupt deprimerad och knappt går ut sängen på dagarna. 
 
Jonah och Vivi möts på hennes arbetsplats, en keramikbutik där kunderna kan måla sina egna konstverk. Det blir upptakten på en galen sommar av vänskap, kärlek, familj och, i ärlighetens namn, allmänt kaos. Lite för mycket kaos på sina ställen kan jag tycka. Vivi är en väldigt färgglad, vårdslös och utåtagerande person, naturligtvis har detta med hennes mani att göra, men vissa av hennes kapitel blir nästan outhärdliga. Det är förstås meningen och det gestaltar säkert bipolär sjukdom väldigt väl, men det är faktiskt lite för mycket på sina ställen. Jag tycker mer om Jonah, även om hjärtat blöder för honom. 
 
Allt som allt är det hur som helst en varm och fin ungdomsbok med mycket karaktär. Det vore kul att få veta vad som händer sen! 
 
 
 
Boken finns att köpa här eller här

Your voice in my head av Emma Forrest

 
 
Någon gång på gymnasiet plockade jag upp Namedropper av Emma Forrest - som fullständigt tog mig med storm. Den handlar om en ung tjej i norra London på nittiotalet, hon bor med sin coola morbror och har en galen svensk väninna och åker på turné med en kille som spelar elektronisk musik och utövar ett förfärligt självskadebeteende. Full fart, alltså - men det jag älskade mest, och det som fick mig att läsa boken om och om igen, var skildringarna av London. Förstås. 
 
Hur som helst. Detta är Emma Forrests memoarer, från en period när hon mådde fruktansvärt dåligt. Hennes debutroman hade gjort någorlunda succé och själv bor hon i New York och jobbar för en brittisk dagstidning - men hon är svårt bipolär och självdestruktiv. Det är hemskt att läsa om - men samtidigt riktigt fint att läsa om bättring, tillnyktring och små steg mot tillfrisknande. (Och lite spännande att läsa om vissa kändisar. Sån är jag!) 
 
En figur som spelar stor roll i boken är förresten Mallais' Ophelia, som den unga Emma åker till Tate Gallery för att titta på med jämna mellanrum - jag måste få visa den också! 
 
 
Om du inte känner till Emma Forrest vet jag inte hur mycket utbyte du kommer att ha av boken. Tyvärr. Jag har ju dels läst boken ovan men även hennes kolumner i olika brittiska tidningar under många år utan att veta något om bakgrunden, så att säga. Men jag tyckte riktigt mycket om den! 
 
Det verkar även som om det har blivit film med Emma Watson 2014, men jag har inte sett den - ska dock försöka leta rätt på den :-) 
 
Boken finns att köpa i lite olika utgåvor hos Adlibris
 
 

Coraline av Neil Gaiman


 
Jag har aldrig läst något av Neil Gaiman förut - men jag har förstås varit sugen. Det är bara det där att jag är så otroligt dålig på fantastik och allt där omkring. Men när jag läste Amanda Palmers bok blev jag förstås ännu mer intresserad - jag kan bara inte tro att det är nästan exakt ett år sedan! 
 
Jag konsulterade ett antal personer som dels känner till hur hopplös jag är i denna genren och dels själva är välbevandrade, och landade till slut i att jag kan ju börja med Coraline, som varken är jättelång eller särskilt komplicerad. Jag tror nämligen att det ofta är det som avskräcker mig från fantastikgenren - det är så mycket folk och varelser och världar och dimensioner att hålla reda på att jag känner mig som om jag hamnat mitt i Jane Austen... 
 
Coraline är en ung flicka som är självutnämnd utforskare. Hon bor med sina föräldrar, som är snälla men väldigt upptagna, i London. Hon gillar inte regn eller mat som är lagad efter recept - men hon älskar att ta reda på mer om sin omgivning. När de flyttar till en ny lägenhet hittar hon en nyckel som visar sig leda till en dörr som bara döljer en tegelvägg när hon tittar tillsammans med sin mamma. Men när hon tittar ensam upptäcker hon en lång mörk korridor som leder till en annan lägenhet, som ser precis likadan ut som hennes egen... med ett annat föräldrapar som ser precis ut som hennes egna - fast de har knappar istället för ögon och mamman har långa, röda naglar... 
 
Huset visar sig vara fullt av hemligheter och nu blir det Coralines uppgift att lyckas ta sig åter till sin riktiga familj. Men var har den andra mamman gjort av hennes föräldrar? 
 
Jag gillade berättelsen hemskt mycket - lagom läskig utan att kännas för urflippad. Det är sådant här som folk som jag behöver skola in oss med, för jag vill faktiskt väldigt gärna kunna avaktivera min suspension of disbelief lite oftare... 
 
 
Andra som har skrivit om Coraline: Mest Lenas godsaker, CRM Nilsson, Read n See
 
Boken finns att köpa i diverse olika upplagor - med olika illustrationer - t.ex här eller här