Peach av Emma Glass

För några veckor sedan skrev både Sincerely Johanna och Bibliotekskatten Annette om Peach på Instagram. Båda verkade ambivalenta till den men samtidigt eniga om att den inte gick att sluta läsa, och jag blev intresserad, på ett lite skräckblandat vis, för jag förstod att det inte var någon rolig eller lättsmält bok. 
 
Och det är det verkligen inte. Jag vet inte ens om jag tycker om den, såhär nästan två veckor efter att jag läste den. Jag lyssnade på den, vilket kanske gjorde den ännu mer märklig. Det var så absurt att sitta på en 16-buss som luktade blöta vinterkläder och lyssna på Peach
 
När vi träffar Peach själv är hon på väg hem efter att ha blivit överfallen och våldtagen. Hon blöder och mår fruktansvärt dåligt, men ingen märker något när hon kommer hem. Hon syr ihop sig själv (!) och äter middag med familjen - hennes föräldrar är helt absurda och jag antar att det handlar om någon sorts dissociation som Glass försöker beskriva. Alla i hennes omgivning beskrivs som omänskliga ting, gärna mat. Hennes pojkvän Green är ett träd, själv är hon förstås en persika, hennes lillebror är en Jelly Baby med florsocker på. En lärare är vaniljsås som flyter ut, och hennes förövare är en korv. 
 
Det är en sorts prosalyrik - jag vet inte hur det ser ut på papper, men jag funderar på att läsa om valda delar. Särskilt slutet, för jag vet verkligen inte om jag förstod det rätt. Dock verkar det nog som om jag gjorde det, och då är det så gräsligt hemskt. 
 
Kan jag rekommendera den? Jag har ingen aning. Jag vet verkligen inte om jag tycker om den eller inte, men det jag vet är att den inte har lämnat mig sedan jag läste klart. Det är antagligen ett gott betyg - men jag tycker att det är så obehagligt att ens tänka på den. Boken finns att köpa här eller här
 
När detta inlägg publiceras är jag på väg på läsretreat i Varberg, och hoppas att jag kan få chans att diskutera den där! 

We come apart av Sarah Crossan och Brian Conaghan

 
Jag avgudade Sarah Crossans Vi är en när jag läste den för ett tag sedan, så när jag såg hennes namn på denna i nyhetshyllan på bibblan kastade jag mig förstås över den. Även We come apart är skriven på prosalyrik eller en form av fri vers, denna gång tillsammans med Brian Conaghan (som skrivit The bombs that brought us together som står på min TBR-lista). Och jag är minst lika förtjust i denna. 
 
Detta är berättelsen om Nicu och Jess, i London, i nutid. Nicu är invandrad från Rumänien med sina föräldrar, och försöker hitta fotfästet i sitt nya land. Jess är en tuff stadstjej som har ett helvete hemma med en våldsam styvfar. Deras vägar korsas på ett märkligt sätt, och de berättar sin historia i omväxlande kapitel. 

Jag blev så tagen av detta. Så otroligt välskrivet, men även en berättelse som är helt olik något annat jag läst förut - det är helt fantastiskt bra. Läs! 
 
Boken finns att köpa här eller här

Here are the young men av Rob Doyle

 
När Linda berättade på Kulturkollo om Rob Doyle och hans Here are the young men förra våren blev jag genast nyfiken. Noterade namnet och sedan blev det väl inte så mycket mer med det. Men så lyssnade jag på honom på Bokmässan i höstas, i ett samtal med bl.a Sally Rooney, och blev påmind - och såg till slut till att lägga vantarna på boken och nu är den äntligen läst. Det gick inte fort, det ska sägas. För vilken roman det är. (Ja, naturligtvis har den fått namn av Joy Division-låten!) 
 
Det är snart dags för de fyra vännerna Matthew, Cocker, Rez och Kerney att ta examen i en av Dublins förorter. Det är Matthew som berättar större delen av historien i första person, men de andra får också lov att komma till tals då och då. Med i bilden finns även Jen, tjejkompisen som Matthew drömmer om. De gör alla sitt absolut bästa för att förstöra sina liv så gott det går - några av dem blir ganska hastigt avstänga från sin examensceremoni - genom att kasta sig in i dåligheter, alkohol, droger, brottslighet och faror. Kearney är värst - han spelar fruktansvärda våldsspel på sin PlayStation, och i och med sitt substansmissbruk lever han sig alldeles för djupt in i det psykotiska våldet. Det är fruktansvärt hemskt att läsa om. 
 
Det är så destruktivt och kolsvart - men alldeles fantastiskt bra. Det var längesen jag blev så påverkad av en roman och jag tänker ofta på den även nu, närmare en månad efter att jag läste ut den. Fantastiskt. 
 
 
Boken finns att köpa här eller här