Dödsängeln av Mats Ahlstedt

Jag läste Den röda damcykeln av Mats Ahlstedt av en slump för ett antal år sedan - uppenbarligen innan jag började skriva om böcker särskilt dedikerat här, för jag hittar inget inlägg om den. Jag minns dock att den utspelade sig till stor del på Hisingen, och att jag gillade den. Nu upptäcke jag att alla böckerna med Sören Högström och Fatima Wallinder i huvudrollerna finns som e-böcker i en app nära mig, och när jag kände mig sugen på en vanlig, klassisk deckare högg jag den första i serien som alltså är Dödsängeln
 
En dressyrdomare från Göteborg skjuts på ett mycket beräknat vis under en tävling i Skåne. Den misstänkte, som snart visar sig vara en torped, krockar olycksaligt med en älg på väg från brottsplatsen... och hade det inte varit för att någon kväver honom med en kudde på sjukhuset hade han antagligen överlevt. 
 
Fallet hamnar alltså på Sören Högströms bord i det fina polishuset på Skånegatan i Göteborg. Jag gick där förbi häromveckan faktiskt och det slog mig att jag betydligt oftare läser om polishuset än faktiskt passerar det på särskilt nära håll... vilket kanske är bra, om man tänker efter ;-) Högström får en ny kollega, Fatima Wallinder med rötter i Somalia men adopterad som barn av ett svenskt läkarpar. Hon har känt sig trakasserad på grund av såväl sin hudfärg som sitt kön i Skåne där hon arbetade tidigare, och har nu förflyttats till region väst. 
 
Sören är en ganska skön herre. Inte mycket till machotendenser - jag skulle vilja säga att han har de bättre egenskaperna hos Erik Winter. Lever tillsammans med Pia och deras lilla dotter Angelica, även kallad Ängeln, jobbar nog för mycket och är ganska stressad men i stort sett ganska lycklig och harmonisk. Jag gillar honom och ser fram emot att fortsätta med serien. 
 
Historien är lite rörig på sina ställen men märkbart genomtänkt och välstrukturerad. Ofta när jag är sugen på en deckare är det inte för att jag är på mitt skarpaste humör, om man så får säga, och på ett eller annat ställe tappar jag bort mig - det är dock helt och hållet mitt eget fel som läser för sent på nätterna.  
 
Jag är lite känslig för det där med att skildra miljöer som jag känner till väl och här gör Ahlstedt ett strålande jobb - klart i klass med Lärn och Edwardson. Skönt! 
 
 
Boken finns att köpa här eller här
 

För oss är natten ljus av Christoffer Holst

Det är en ganska brokig stjärnfamilj som reser till Philadelphia för att delta i farfars begravning. Oliver och hans storasyster, som mest uppför sig som en pensionär, deras mamma Maggan, deras pappa och hans nya, unga, raffiga fru. Dysfunktionellt så det står härliga till, jojo. 
 
När begravningen är överstökad och det är dags att flyga hem visar det sig att Norwegians piloter strejkar. Det går inga plan hem till Stockholm. Till slut blir lösningen att åka hem till faster Tammy, som bor på Manhattan och jobbar med produktion på Broadway. Broadway! Oliver älskar ju musikaler, men har aldrig vågar tänka på att stå på scen själv. Han söker tröst från sin ensamhet i potatisklyftor, medan hans mamma Maggan söker detsamma, men i flaskan. 
 
Det blir en omtumlande vistelse, i väntan på att kunna flyga hem igen. Drama på hög nivå, med både gråt och skratt - det är en riktig liten pärla, det här! Jag håller dock med Lotta om att berättelsen gärna hade fått bli lite mer utfylld - det finns så otroligt mycket mer jag vill veta, om flera av karaktärerna! Även om Oliver och Maggan får mest plats i berättelsen händer det saker med de flesta i det lagom stora persongalleriet och åh, vad jag hoppas på en fortsättning om familjen Brickman! Så himla fint, Christoffer Holst är kung av svensk feelgood i mitt tycke, just för att det ingalunda är sockrigt eller gulligt. Hans debut, Mitt hjärta går på, är en av mina absoluta favoriter från de senaste åren. 
 
Taglinen Kan världens bästa stad laga världens värsta familj? är en lysande sammanfattning, och just staden får verkligen spela en alldeles egen huvudroll i berättelsen. Jag har varit i New York men längtar alltid tillbaka, och somliga av scenerna - särskilt den på Brooklyn Bridge, förstås - gör verkligen att det kliar i hjärnans resecentrum... ;-) 
 
 
Boken finns att köpa här eller här

Hemma hos Bettan av Eli Åhman Owetz

Jag fick tips - eller nästan uppmaning - att lyssna på denna snarare än att läsa i tryckt form. Det är Björn Kjellman som läser och han är härlig att höra på, men ljudboken funkade inte riktigt för mig ändå så jag bytte till text istället efter några kapitel. Skönt när man kan göra så när det inte riktigt klickar med ljudbok. Men jag vill trycka på faktumet att det absolut inte är något fel på inläsningen - it's not it, it's me. 

Som ni kanske förstår så är detta en bok skriven ur manligt perspektiv - det måste ju inte vara så för att en man läser in boken, men det är ju i regel så. Det känns inte så vanligt i just feelgoodgenren, åtminstone inte på svenska! De jag kommer på spontant är Mikael Bergstrands böcker, där ju just Björn Kjellman spelar huvudrollen i tv-filmatiseringen av Delhis vackraste händer. Så sluts cirkeln ännu en gång. 

Berättaren är Matte, några och femtio och tillsammans med sina barndomsvänner Bettan och Carina är han fast i den gråa vardagen i Stockholm. Matte försöker vara författare och det går lite upp och ner, Carina har just blivit uppsagd från sitt chefsjobb inom journalistik och Bettan jobbar som busschaufför men drömmer om att öppna egen inredningsbutik. 

De bestämmer sig för att åka tillbaka i tiden, till 70-talet när deras vänskap började, på Bettans sommarställe utanför Norrtälje med hårdrock, blåa Blend och repiga LP-skivor. Det hela leder till en ny affärsidé - ett retroretreat för andra 60-talister med behov av nostalgi och att komma ifrån ekorrhjulsvardagen. 

När jag läste om denna boken innan utgivning trodde jag att det skulle vara någon sorts tidsmaskinstripp, lite som den där filmen som gick på bio för ett tag sedan, Flykten till framtiden hette den väl, med Henrik Dorsin? Jag var sugen på att se den då men glömde bort den till nu. Så är det nu inte - vi är kvar i nutid. Jag blev lite besviken tror jag, det hade varit kul med lite magisk realism i den mjuka feelgooden! Men det är en ganska trevlig bok i alla fall, trots sin förutsägbarhet. Feelgood brukar ju sällan överraska sådär våldsamt mycket. 

Jag gillar inte riktigt huvudpersonerna, Matte känns lite väl sliskig vilket stör mig lite extra eftersom han är skapad av en kvinna! Men man kan ju inte älska alla. Sedan tycker jag att de är väldigt svåra att förstå sig på, de gör upprepade gånger så oerhört korkade saker. Men det är lite småkul och som sagt, ganska trevligt ändå. Kanske hade jag gillat den ännu mer om jag hade haft något minne av 70-talet, vilket jag av förklarliga skäl inte har. Och trots att jag lyssnar mycket på gammal musik och sådär så är det ju främst 60-talet som ligger mig varmt om hjärtat - lite av 70-talets glamrock har jag förstås på Spotifylistan, men det klickar inte riktigt. 

Jag förstår att några av huvudpersonerna från Åhman Owetz andra böcker, Anna-Lisas Antik och vad de nu heter, finns med - sådant gillar jag! Intertextualitet överhuvudtaget är ett plus i min bok. Att de personerna sedan absolut inte får mig att vilja läsa de böckerna kan man ju undra över, förstås ;-) 

Plus för fint omslag! 

                                                           

Andra som har skrivit om boken: Annas fotnoter, Vargnatts bokhylla, Tickmicks bokblogg, Bokparet, Fantastiska berättelser, Boktokig, Mias bokhörna
 
Boken kan man köpa här eller här