2016: 297 - Mindfulness för losers av Christoffer Holst

Jag läste Christoffer Holsts debutbok Mitt hjärta går på tidigare i år - och blev överlycklig när jag såg att han hade en ny på gång. Mitt hjärta går på var nämligen en av de absolut bästa kärlekshistorierna jag har läst. Så varm, så ömsint, så otroligt rolig. 

Men detta är inte en uppföljare och fortsättning på historien om Chavve och Pontus - detta är en alldeles egen berättelse. Om Pamela - uttalas Pameeela - från Solvik i Jämtland där hon bor i föräldrarnas källare. Efter att ha provat vingarna i en lite större del av världen genom att delta i dokusåpan Heta nätter (ett förklätt Paradise Hotel om jag förstår saken rätt) har hon svårt att så att säga återanpassas i samhället. Hon jobbar som frisör på Hot Clip och är understimulerad, hon har förlorat somliga gamla vänner och inte direkt skaffat några nya. 

Och hon vill ju inte bo i Solvik. Hon vill bli skådespelare! Och det kan man inte bli i de jämtländska skogarna. 

När föräldrarna åker till solen och hennes mamma lämnar nycklarna till pappans veteranbil Elvis, med en uppmaning att göra det hon måste, drar Pamela till Stockholm. Hennes favoritskådis, Wade Crust, ska spela in en film där och det är nu eller aldrig! Väl på plats träffar hon den något tokiga mindfulnessexperten Gloria, och den biffige Sebbe med vespan, och Wade Crusts besök kommer närmare inpå. Men det gör det verkliga livet i Solvik också... 

Det handlar om kärlek, men lika mycket om betydligt tyngre ämnen och Holst lyckas väldigt fint med att balansera det. I sin recension på Kulturkollo drar Lotta paralleller till Fredrik Backman och Emma Hamberg, och det är mycket huvudet på spiken där. För mig handlar det allra mest om att få vara sig själv, ni vet - just the way she is

Jag gillar boken mycket, men kunde inte låta bli att längta efter Chavve från första boken! Det är dock ingen kritik, bara en observation. Och ett stort hopp om att vi får återse honom någon annan gång. Detta är Pamelas bok, och den bär hon med den äran. Mycket rar berättelse med viktiga och mörkare undertoner. 

2016: 241 - Solviken av Annika Estassy

Jag läste Croissants till frukost förra året och tyckte att den var helt okej. Nu har flera av mina bokbloggarkollegor läst bok tre i serien, Alla dessa hemligheter och gillat den, och jag hörde en intervju med författaren i P4 Extra häromveckan - men ska jag läsa bok tre måste jag läsa bok ett först - jag insåg inte att det fanns en första bok när jag läste Croissants till frukost, som ni förstår. 

Nu hänger de inte ihop sådär våldsamt mycket - Gabriel, som är en av huvudpersonerna i Croissants till frukost, förekommer som en sorts birollskaraktär i Solviken. (Han är minst lika irriterande här som där.) 

Huvudperson här är i alla fall Marie, som jobbar på bokningsavdelningen på Stockholms Universitet och är ganska trött på det. Hon har ett långvarigt förhållande med en gift man som behandlar henne som skräp men som hon ändå verkar förlåta för allt, men när hon lägligt nog ärver sin fasters gamla sommarställe i Roslagen inser hon ganska fort att mannen inte tänker lämna sin fru, och bestämmer sig för att ta katten Sigge och flytta dit permanent. 

Den andra huvudpersonen är Niklas - fritidsledare och varannanveckapappa till en dotter som han har tillsammans med en fullständigt vansinnig neurotiker till kvinna, Ylva. Hon är inte speciellt intresserad av att släppa taget om honom utan presenterar honom fortfarande som sin man - bland annat för Marie, som hon träffar i egenskap av mäklare. 

Marie och Niklas vägar korsas konstant på olika osannolika vis, och man förstår ganska snabbt vad planen är för dem. Gäsp på den biten. 

Ett tag irriterade jag mig på alla bifigurer, men till slut gillade jag att de fanns och hade en funktion. Man blir vansinnig på flera av dem, och i ärlighetens namn blir man vansinnig på Marie också, men det är väl egentligen det som gör dem till bra karaktärer - de har ju äkta drag, så att säga. Jag sa detsamma om personerna i Croissants till frukost - det är ju att de är så jäkla jobbiga som egentligen gör dem bra. 

Jag är lite yngre än Marie, men nog kan jag känna igen mig i vissa delar av hennes fyrtioårskris. Den är bra beskriven, tycker jag. 

Ja, helt okej till slut. Vissa bitar var löjligt tråkiga, men sedan plockade den upp farten igen. Tre av fem. 

2016: 118 - Alibi AB av Christina Larsson

Jag vet inte riktigt vad det var som fick mig att börja lyssna på denna förra helgen - men jag tror faktiskt att omslaget spelade stor roll, för det är ju onekligen inbjudande med sina våriga, vackra färger! Och tanken på "humordeckare" är ju onekligen lockande. 
 
Och jo, jag blev inte besviken! Det var ungefär vad jag hade tänkt mig och hoppats på. Även här växlade jag fritt mellan medierna - det är ju faktiskt helt strålande det där med Storytel, där du kan bestämma dig för att byta mellan text och lyssning mitt i ett kapitel eller vad som helst! Passar mig väldigt bra, då jag ju gärna lyssnar på dagarna men när jag sitter i vardagsrumsfåtöljen eller har gått och lagt mig vill jag ju läsa på riktigt. Utmärkt. 
 
Så. Felix är praktikant på sin pappas rörmokeri, där pappa Matti är chef och storebror Sebbe är anställd. Men så får Matti en hjärnblödning och hamnar på sjukhus, Sebbe hamnar i fängelse för bokföringsbrott och dementa farmor har inte många kronor att bidra med. Felix söker sig till socialen, som skickar honom till Arbetsförmedlingen som till slut går med på att skicka honom på Starta eget-kurs. 
 
Och där träffar han Viola. Medelålders dam med 153 i IQ och fotografiskt minne, bor i en jättevilla och kör motorcykel. Men något jobb har hon aldrig lyckats få. 
 
Det omaka paret hamnar alltså i samma grupp och de kommer hastigt och lustigt på en affärsidé - Alibi AB. De ska alltså tråckla ihop alibin åt folk som "behöver vara på två ställen samtidigt" - men de ska aldrig hjälpa kriminella! 
 
Fast Sebbe kommer ju ut ur fängelset vad det lider, och han har skaffat sig nytt umgänge därinne. Ingenting blir riktigt som det var tänkt. 
 
Och vem är sheriffen som Viola är så rädd för? 
 
Lättsamt och lättsmält - jag tycker att det är en trevlig bok! Spännande är den väl knappast, men den är rar och vissa formuleringar är riktigt spot on. 
 
Christina Larsson är för övrigt författare till böckerna om polisen Ingrid Bergman i Göteborg, men jag har inte läst dem. Har du?