2016: 198 - STHLM Queens: Disa av Denise Rudberg

Jag har skrivit om mitt ambivalenta förhållande till Denise Rudberg förut. Älskar hennes ungdomsböcker, gillar elegant crime-serien skarpt och avskyr chicklit-böckerna som är förskräckligt dåliga. Böckerna hon har skrivit med Hugo Rehnberg faller in i den senare kategorin. Ändå kunde jag inte låta bli att lyssna på Disa - första boken i en trilogi om tre unga tjejer i Stockholm, som till mångt och mycket visst är baserade på hennes egna yngre år, om än förflyttade till nutid. 
 
Denna var... kanske lite bättre än jag hade vågat hoppas på, men inte mycket, tyvärr. Irriterande huvudpersoner som inte kan ta ansvar för minsta lilla, men som har ett väldigt fint skyddsnät i sina goda vänner. Bokens "slogan" är något i stil med "De är hopplösa på att ta hand om sig själva, men fantastiska på att ta hand om varandra" och det är sannerligen sant. 
 
Men jag blir vansinnig på huvudpersonen! Hon landar ett bra jobb som assistent på en reklambyrå men gör bort sig totalt - och inte för att hon egentligen är inkompetent, utan för att hon struntar i att göra saker hon blir ombedd att göra och slarvar med det hon gör. Jag vet inte, men jag tycker inte att ung ålder ursäktar det. Disa är uppenbarligen varken dum i huvudet eller annat, hon är bara lat och prioriterar kasst och det irriterar mig. 
 
Baksidestexten lyder: "Disa börjar snart sitt nya jobb på en reklambyrå. Hon och de två bästa vännerna Simone och Mercedes är Sthlmqueens, ett kompisgäng som hängt ihop i flera år. Väninnorna betyder allt för Disa och livet är för det mesta en fest. Men allt är inte glammigt i hennes liv. Först dyker Theo upp och allt blir bara rörigt. Sedan kommer problemen på löpande band och till slut rämnar fasaden. En gripande och underhållande roman om en vänskap som består när livet rasar och alla andra sviker."
 
Låter det inte som en bokrecension från en elvaåring? Boken är tyvärr skriven i ungefär samma anda, och det är tråkigt - för vi vet ju att Rudberg kan skriva! Det bevisar hon i Marianne Jidhoff-böckerna, och i Tillsammans-serien och Baristas. Det känns därför som om hon medvetet fördummar texten och det är ju nästintill förolämpande för läsaren. 
 
Och jag vet inte - upplösningen, där allting löser sig för Disa, är helt enkelt så orealistiskt sockersöt att man får ont i tänderna. 
 
Så, nä. Det var inte så bra, denna gången heller. Men jag ser fram emot att läsa femte boken om Marianne och kollegerna inom kort!