2014: 112 - Thérèse Raquin av Émile Zola

Jag skrev ju det basala i gårdagens Smakebits-inlägg, men vi får ta om det och lite till faktiskt. 
 
 
När Thérèse Raquin var ett litet barn lämnade hennes far över henne till sin syster, Mme Raquin, som drev en sybehörsaffär och levde ensam som änka med sin sjuklige son Camille, liten till växten och vek. Thérèse och Camille växer upp sida vid sida, de till och med delar rum under större delen av barndomen, och det är redan bestämt att kusinerna ska gifta sig. Thérèse behandlas på lika sätt som Camille trots att hon egentligen är allt annat än sjuklig, vilket tär något ofantligt på henne. 
 
De tvingas flytta in till Paris och Mme Raquin återupptar sitt arbete som sybehörsförsäljerska. Bröllopet står, men det enda nya i Thérèses liv är att istället för att gå till sitt eget sovrum går hon till Camilles. Annars är allt precis som förut. Thérèse är uttråkad och sjunker liksom in i väggarna - tills en dag, när Camille tar med en barndomskamrat hem från kontoret, Laurent. 
 
Laurent och Thérèse startar ett förhållande i det fördolda, och till slut är den enda utvägen för de unga tu att kunna vara tillsammans att göra sig av med Camille. Det utdraget kan du läsa här
 
Men - blir allting så bra som de väntar sig när de är fria från Camille? Nej, naturligtvis inte, detta är naturalism och lite lagom pessimism. Det blir minst sagt inte som de hade tänkt sig. 
 
Detta är en ryslig och lite skrämmande, suggestiv och psykologisk roman. Man kan definitivt förstå varför det blev skandal när den kom ut i slutet på 1860-talet - något liknande hade aldrig funnits att läsa förut, och visst blev det en start för naturalismen som genre. Detta är definitivt det mest naturalistiska jag har läst. 
 
Jag tycker att detta är en fantastiskt bra och läsvärd roman. Den är knappa 200 sidor lång, så det tog mig längre tid än väntat att bli klar - men det är enbart för att jag blev distraherad av en massa annat under tiden. Hade jag haft två ostörda timmar och obegränsat med islatte hade jag blivit klar med den mycket snabbare - många tycker att detta är en tråkig roman just för alla beskrivningarnas skull, men jag tycker att den håller tempot riktigt bra. 
 
Jag har inte läst mycket Zola, men jag älskar Nana och jag gillade denna skarpt, så visst ska jag läsa mer av honom. 
 
PS: Läste just denna recension på Litteraturmagazinet, där det påpekas att titeln kan syfta på ungefär "som man sår får man skörda"; therizo betyder att skörda på grekiska och raquer kan betyda "att betala". Mycket möjligt tror jag! 

2014: 57 - En blomma i Afrikas öken av Waris Dirie och Cathleen Miller

Det är tack vare Bokhyllelesing-utmaningen som jag äntligen kommit mig för att läsa denna fast den har stått och väntat i Hunnebo. Den har ju varit omtalad i typ 15 år nu, så det var ju på tiden! 
 
Storyn kände jag ju till - somalisk flicka rymmer från ett arrangerat äktenskap efter att ha spenderat barndomen med att valla kameler i öknen, bli brutalt omskuren och blivit attackerad av lejon och varit jefvligt hungrig, lyckas ta sig till London där hon av en slump blir upptäckt - och supermodell. 
 
Det är en gripande historia, men den är inte så himla välskriven som jag hade hoppats, tyvärr. Det är ju så tråkigt att bli besviken, som jag redan skrivit om idag. 
 
Men visst är det en viktig bok. Den är hemsk och sorglig och skrämmande - och lärorik. Det är inte så längesen det blev allmänt känt vad som pågick (och pågår) vad gäller könsstympning i Sudan, Etiopien och Somalia (bland annat) och utbildning och upplysning kan aldrig bli för mycket. 
 
Borde läsas i skolor världen över, definitivt. 
 
Sedan gillar jag när man känner igen perifera namn i biografier, och här är Iman och Naomi Campbell och Cindy Crawford med på ett hörn. 
 
Så - mycket läsvärd om än inte superhögkvalitativ. 
 
 

2014: 34 - Rosenkavaljeren av Stieg Trenter

Ah, dessa ljuvliga gamla deckare utan mail och mobiltelefoner! Det mest avancerade tekniska i denna boken från 1967 är telex... och det vet jag knappt vad det är. 
 
Här är det vår vän fotografen Harry Friberg som är berättarröst. Han får ett samtal av en man, Otto Beck, till sin arbetsplats om några lådor fotografier som innehavaren erbjuder honom gratis till en utställning Friberg håller i.. Samlingen är mycket intressant, och medan Friberg går igenom lårarna dyker Ottos kusin upp i våningen, den världskända operasopranen Birgitta Nordmark. På sin väg ut upptäcker hon en död man i Ottos sovrum. Rutger Stiernhielm, ambassadsråd, ligger skjuten i sängen med en attachéväska fastkedjad runt ena handleden. 
 
Kommissarie Enfrid, tillsammans med Friberg och Birgittas make Gösta Nordmark - chef för UD:s arkiv - kastar sig in i utredningen. Attachéväskan visar sig vara tom - så vilka papper är det som försvunnit? Och vem har tagit dem? 
 
En avlägsen bekant till Friberg, Ann-Charlotte Johansson - Stiernhielms sekreterare - dyker upp hemma hos Friberg. Hon blir skuggad av en mystisk man i nylonrock... 
 
En affärsresa för Friberg till Rom, där han delvis hälsar på änkan efter Stiernhielm, Marie, och blir överraskad av sin gamle vän, polisintendent Vesper Johnson. 
 
Det hela nystas upp under en föreställning av just Rosenkavaljeren på Operan. 
 
Spännande, rakt på sak och precis som jag vill ha en äldre deckare. Man märker även hur annorlunda det var då - inte nog med att de röker precis hela tiden, de röker överallt. Och äter väldigt god mat gör de också, jag blir jättehungrig när jag läser om italienska delikatesser och pyttipanna och råbiff på Operabaren! Och så dricker de Campari och soda lite närsomhelst och knäcker lätt ett par flaskor vin till lunchen och kör sedan lite bil. Vilket förstås inte är bra, men det skulle aldrig en deckares "hjälte" göra idag, misstänker jag. 
 
Stieg hann bara påbörja Rosenkavaljeren innan sin död, så frun Ulla avslutade arbetet - men Stieg står som författare för hela romanen.