2015: 191 - När hundarna kommer av Jessica Schiefauer

Jag förstod att detta skulle vara riktigt tung läsning. Det var väl därför den låg på köksbordet i en vecka innan jag kom mig för att läsa den helt enkelt - för jag ville ju vara med och diskutera med Kulturkollo, såklart! Tycker att det är härligt hur bra det fungerar med digitalt bokcirklande, det var verkligen full fart i Facebookgruppen igår kväll och idag också. 
 
En sommar träffas två unga människor - Isak och Ester. De blir hals över huvud förälskade och nästintill oskiljaktiga. De blir symbiotiska - delar allt, såväl tid som känslor. Men så svalnar känslorna, i alla fall för Isak - men innan han riktigt hunnit förklara vad det är som händer sker det otänkbara. 
 
Isaks lillebror Anton blir skyldig till ett mord. Han och en annan kille slår och sparkar ihjäl en jämnårig. Vid en sjö. Låter det bekant? Ja, naturligtvis finns det starka drag av John Hron-tragedin i När hundarna kommer. Anton har hamnat snett och börjat umgås med nynazister, och på den vägen är det. 
 
Och Isak lämnar inte Ester. Istället klamrar han sig fast vid henne än mer desperat. Ester offrar allt och ställer upp för Isak och hans familj utan att blinka - hon tappar helt bort sig själv i detta känslomässiga kaos. 
 
Det är oerhört intressant, det här greppet att fokusera på gärningsmannens anhöriga, och inte bara de som blev kvar. Fast - dessa anhöriga blir ju också kvar. Gestaltningen av Anton och Isaks mamma är så otroligt stark. Hennes förtvivlan och ångest över att ha "skapat ett monster" är omskakande. Som i alla komplicerade historier är det viktigt att åtminstone försöka se fler perspektiv än det första som slår en, tycker jag, och det är det som Schiefauer vill få oss att göra med När hundarna kommer - som är en helt fantastisk roman. 
 
enligt O skriver att den borde vara obligatorisk läsning i alla skolor, och jag kunde inte hålla med mer. Det är så, så viktigt. 
 
Titta in i Facebookgruppen "Kulturkollo läser" om du har läst - mycket intressant där. 
 
Och, vad jag hoppas att Schiefauer vinner ännu ett Augustpris. Det är denna roman - och hon - sannerligen värd. 

2015: 183 - Pojkarna av Jessica Schiefauer

Oj. Här har vi något alldeles, alldeles särskilt. Jag är fortfarande lite tagen, och det är ett bra tag sedan jag läste denna. Eller, det är det inte, det är kanske tio dagar sedan jag blev klar, men för mig känns det som ganska lång tid. Har väl gjort mycket sedan dess, helt enkelt :-) 
 
Jag har redan nämnt att jag lyssnade på ett seminarium på Bokmässan där Jessica Schiefauer deltog, och det var min första kontakt med henne egentligen. Jag hade förstås hört namnet, i och med Augustvinsten, men jag hade inte läst något av henne - och detta blev således min första. 
 
Och vilken första, sedan. 
 
Kim är 14 år. Hon drömmer om ett blixtlås, så hon kan ta sig ur sin kropp. Hon och vännerna, Bella och Momo, blir tafsade på i skolan av pojkarnas händer, "händer som trots allt var varma mot kroppen". Och det vill hon inte vara med om. ((Denna fantastiska skildring av patriarkatet som tar sig friheter, alltså...)) 
 
Flickornas privata sfär är Bellas växthus. En dag får hon hem en alldeles särskild planta, och det visar sig att hennes - ja, blomman är kvinnlig, det finns inga ståndare - nektar är söt och drickbar. Och förvandlar flickorna till pojkar. De njuter av sina pojkkroppar, de tar för sig, och särskilt Kim vill vara kvar i den maskulina världen. Särskilt sedan hon träffar Tony. Bella och Momo vill sluta med nektarn, men Kim kan inte. Hon bara måste fortsätta... 
 
Jag vill kalla detta magisk realism, men jag vet inte om det är rätt? Det är väldigt mycket som är väldigt realistiskt - såpass att det är plågsamt. Recensenter undrar om det verkligen är sådär i skolan och ja, det kan jag meddela att det är det. Var, i alla fall, på min tid. Men magin, förvandlingen, det är klart att det är magiskt. Och det är språket också. Jag förstår sannerligen att detta är en Augustpristagare, för den är ljuvlig. 
 
((Omslaget går inte heller av för hackor!)) 

2015: 151 - Ödesgudinnan på Salong d'Amour av Anna Jansson

Jag har läst de flesta av Anna Janssons böcker om Maria Wern, och tycker som bekant mycket om dem. Blev faktiskt lite förvånad när jag hörde att hon skulle börja skriva feelgood, men ju mer jag tänkte på det kändes det helt rätt. Det är just karaktäriseringen av mänskliga, äkta personer i Werndeckarna som jag tycker är hennes stora forte, och just människor tenderar ju att vara rätt viktiga i feelgood ;-) 


Och jag blev inte besviken! Hade ju förmånen att få lyssna på Jansson prata om just feelgood på Bokmässan, och även det seminariet fick mig att lägga boken ifråga långt upp i läshögen, precis som med Ramona.

Vår huvudperson här är Angelika, som driver egen frisersalong i Visby. Men hon är inte bara hårfrisörska – hon är ödesgudinna, eller äktenskapsmäklerska, också. Vem du hamnar bredvid i hennes salong är aldrig en slump... Hon är änka sedan några år tillbaks, och bor ensam i sitt gamla föräldrahem som hon köpt ut av sina systrar. Som anställd har hon den odräglige unge Ricky, som hon mammar lite grann och lagar veckans mat tillsammans med varje söndag.

Men mitt i allt mäklande börjar hon själv tröttna på att vara ensamstående, och träffar en fantastisk man på en fest, som hon kallar för Arsène efter gentlemannatjuven Lupin. Men vad är det egentligen som börjar hända med hennes bankkonton?

Det är lättsamt, roligt, flyter lätt och kräver inte så mycket – en perfekt feelgood, skulle jag vilja säga. Men samtidigt är den mycket varm och inkännande – Angelika är en trovärdig person, och jag visste inte före jag lyssnade på seminariet på mässan att Anna Jansson själv blev änka i unga år. Beskrivningarna av Visby får mig väldigt sugen på att ta en tur till Gotland, och ja – jag gillade verkligen denna roman. Det kommer att bli en trilogi för gissa vad – Angelikas systrar är också nornor...