Here are the young men av Rob Doyle

 
När Linda berättade på Kulturkollo om Rob Doyle och hans Here are the young men förra våren blev jag genast nyfiken. Noterade namnet och sedan blev det väl inte så mycket mer med det. Men så lyssnade jag på honom på Bokmässan i höstas, i ett samtal med bl.a Sally Rooney, och blev påmind - och såg till slut till att lägga vantarna på boken och nu är den äntligen läst. Det gick inte fort, det ska sägas. För vilken roman det är. (Ja, naturligtvis har den fått namn av Joy Division-låten!) 
 
Det är snart dags för de fyra vännerna Matthew, Cocker, Rez och Kerney att ta examen i en av Dublins förorter. Det är Matthew som berättar större delen av historien i första person, men de andra får också lov att komma till tals då och då. Med i bilden finns även Jen, tjejkompisen som Matthew drömmer om. De gör alla sitt absolut bästa för att förstöra sina liv så gott det går - några av dem blir ganska hastigt avstänga från sin examensceremoni - genom att kasta sig in i dåligheter, alkohol, droger, brottslighet och faror. Kearney är värst - han spelar fruktansvärda våldsspel på sin PlayStation, och i och med sitt substansmissbruk lever han sig alldeles för djupt in i det psykotiska våldet. Det är fruktansvärt hemskt att läsa om. 
 
Det är så destruktivt och kolsvart - men alldeles fantastiskt bra. Det var längesen jag blev så påverkad av en roman och jag tänker ofta på den även nu, närmare en månad efter att jag läste ut den. Fantastiskt. 
 
 
Boken finns att köpa här eller här
 

A line made by walking av Sara Baume

Efter ett sorts sammanbrott och vad jag skulle vilja kalla urban utmattning har den unga konstnären Frankie (det berättas egentligen inte i boken alls om det är en man eller en kvinna, men baksidestexter och annat har gjort henne till kvinna vilket Sara Baume inte har något emot, så jag skriver hon och henne framöver) flyttat från Dublin till sin mormors hus på irländska landsbygden. Det har stått tomt sedan mormoderns död under en storm tre år tidigare.  
 
På landet, omgärdad av djur (levande och döda), landsbygd, tystnad och ödslighet får Frankie en chans att fundera över det som hänt. Över tiden på konstskola, tiden i Dublin, tiden som arbetande på ett galleri. Och inte minst - sin egen mentala hälsa. Hon börjar fotografera igen, och genom detta återupptäcka konsten. 
 
Vi som läsare blir presenterade för massor av konstverk boken igenom - jag som egentligen inte är så konstbevandrad tycker att det är fantastiskt härligt med böcker som får mig att googla och leta och forska och ta reda på saker - detta är verkligen en sådan. Jag läste den som "pappersbok" och hade hela tiden telefonen eller iPaden bredvid för att kunna bildgoogla konstverken som tas upp. 
 
Jag hade svårt att komma in i boken - eller egentligen att börja med den - men fastnade ganska snart totalt. Språket är underbart - det är inte lätt att skriva en bok utan egentlig handling, men Baume lyckas utmärkt. Jag hade äran och nöjet att lyssna på henne två gånger om på Bokmässan och blev väldigt sugen på denna - även om det tog lite tid att komma fram. 
 
Även titeln är förresten namnet på ett konstverk - en konstnär vid namn Richard Long vandrade fram och tillbaks över en äng i Wiltshire och förevigade därmed vår inverkan - eller åverkan - på naturen. Intressant och lite märkligt.
 
 
Boken finns att köpa här eller här - den har ännu inte översatts till svenska men låt oss hoppas! 

Down under av Johan Ehn

 
 
Även Johan Ehn hade jag nöjet och äran att lyssna till på Bokmässan, i samtal med bl.a Hampus Nessvold om den (o)moderna mansrollen. Mycket intressant. Detta är hans debutroman, som till stor del är självbiografisk. 
 
1997 bestämmer sig Jim för att det är dags för en förändring. Hans farbror med familj bor i (på?) Nya Zeeland, och dit skall han styra sin kosa. Nu, äntligen, ska han kunna vara sig själv. Börjar jobba och skapar sig en egen tillvaro. Men så blir det förstås inte - när familjen lyckas få reda på att han är homosexuell blir han utslängd - faster släpper av honom utanför ett vandrarhem och han får klara sig själv. 
 
I kombination med denna berättelse får vi flashbacks till Jims barn- och ungdom och hans kamp för att få reda på vem han faktiskt är. 
 
Det är smärtsamt och ångestfyllt och kryper under huden - men trots det livfull och flytande. Jag gillar inte alla onödiga engelska repliker, det känns inte alls naturligt efter ett tag - men man vänjer sig. Jag förstår ändå inte poängen med det. Men utöver det är det en strålande bok som tar upp viktiga ämnen, och jag tror att John Ehn kan utvecklas och bli ännu bättre.