Inte längre min av Ann-Helén Laestadius

Inte längre min återser vi Maja från Tio över ett. Hon och hennes familj har tvingats flytta på grund av flytten av Kiruna, och nu bor de på andra sidan stan - långt ifrån alla sprickor och gropar kring gruvan. I första boken kämpade Maja med panikångest och rädsla över att staden skulle försvinna ner i gruvan vid de nattliga sprängningarna. Hon är fortfarande ledsen över flytten, men problemen med psykisk ohälsa och tvångstankar har hon kunnat jobba med, och mår bättre. 
 
Pojkvännen Albin och familjen finns vid hennes sida, även om bästisen Julia borta i Luleå inte verkar vara som förut. Och när Maja får reda på att hennes gamla hus kanske kan räddas ändå tänds en gnista... 
 
Det handlar mest om relationer i denna uppföljare, och jag var faktiskt besviken när jag lade ner den. Det är livsfarligt att ha för höga förväntningar! Jag tyckte att vissa bitar var rent ältande, även om jag mycket väl minns hur det är att vara tonåring, och jag fastnade verkligen inte.
 
Efter att ha sovit på saken tänkte jag dock om, och ja - det är en bra ungdomsroman, som tar upp en problematik som nödvändigtvis inte hör till vanligheterna i en tonårsrelation, och det är bra. Dessutom gillar jag verkligen Laestadius sätt att skriva - och det jag behöver ta med mig härifrån är, som så många gånger förr, att inte hoppas för mycket på en bok. Särskilt på en uppföljare. 
 
Boken finns att köpa här eller här

Grejen med ordföljd av Sara Lövestam

Jag ber sällan om recensionsexemplar numera - mest för att jag känner att jag har ont om lästid, och inte vill lägga till extra måsten i livet. Jag vill ju läsa för att det är kul, men just nu får det vara på mina egna villkor och i min egen takt, utöver bokcirkelböcker och sådant som jag förstås vill läsa i tid. 
 
Men jag älskar grammatik, ja till och med satsdelar, och Sara Lövestam är en av mina stora idoler, så jag blev väldigt glad när Piratförlaget ville skicka mig ett recensionsexemplar av hennes nya bok - Grejen med ordföljd. Stort tack för det! 
 
Det är många år sedan jag pluggade någon form av svensk grammatik - närmare tjugo - och kring tolv sedan jag pluggade någon form av lingvistik överhuvudtaget. Mycket sitter ju på ren instinkt, jag vet hur det ska låta och se ut och ungefär varför, men somligt är bortglömt. Och somligt har helt sonika bytt namn! Predikatsfyllnad is no more, det heter numera predikativ. Imperfekt heter preteritum! 
 
Och vad är det nu en bisats är igen då. Jag hör och läser det mest i ett sammanhang jag irriterar mig på, "han nämnde i en bisats att..." och döm om min FÖRTJUSNING när Lövestam också stör sig på detta. För det är fel! Säg parentes! 
 
Jag njuter fullt ut, av att få lära mig, att få fräscha upp minnet, att få skratta åt Lövestams underbara exempel och fotnötter och av att det finns folk som brinner för språket och folkbildningen. Vilken alldeles fantastisk sfi-lärare Sara Lövestam måste vara! Jag längtar redan efter nästa bok, som jag tror kommer att handla om adverb (<3 <3 <3) och tänker läsa om Grejen med verb och Grejen med substantiv och pronomen rätt så snart. För det är så härligt att få vistas i Lövestams grammatiska bubbla! 
 
Boken finns att köpa här eller här, och är sannerligen en riktig pärla som många kan ha nytta och njutning av. Missa inte! 
 
 
 

Dead if you don't av Peter James

Äntligen, mer Roy Grace! Jag hade hoppats kunna köpa denna när vi var i Brighton i våras, men den kom ut några veckor efteråt. Jag gjorde inköpsanmodan på biblioteket och väntade tålmodigt - tills jag kom på att jag kunde ju faktiskt köpa den som Kindlebok och läsa på iPad. Ibland står det bara stilla! 
 
Det är väldigt svårt att skriva om dessa böckerna utan att säga för mycket, eftersom jag vet att det är sidoberättelsen som vi följt sedan bok 1 som är en stor del av lockelsen med dem. Därför får jag vara så god att hålla truten kring det, och fokusera på handlingen i kort. 
 
Vi återser en person från förra boken, som har försatt sig i stora skulder genom spel. Han försöker rädda sin situation med att spela mera, och vi kan ju själva räkna ut hur bra det brukar gå. Hans företag gör stora siffror och det finns massor av pengar på klientkontot, men själv är han nästintill barskrapad - något hans fru absolut inte får få nys om. 
 
Parallellt med detta har en ny stadion byggts för Brighton & Hove Albion, som till råga på allt ska spela sin allra första match i högsta fotbollsligan, the Premiership. Ett bombhot kommer in, och det blir några svåra timmar för arenans ledning och säkerhetspersonal. Hur bör man agera? Roy Grace ska gå på matchen, liksom vår vän med spelskulderna, Kipp Brown, och det blir ingen vanlig lördag för någon. Kipp tappar bort sin son Mungo i myllret av människor, och när de lämnar stadion hittar han honom ingenstans. Senare på kvällen kommer sms:et varje förälder fasar för: "We have your son. If you wish to see him alive again you will not contact the police and you will follow our instructions very carefully." 
 
Det blir, som vanligt, en rafflande historia med mycket koppling till den albanska gruppen som befolkar Brighton och Hove. Tidvattnet, som jag nu upplevt på nära håll i somras, spelar en stor roll och det är ju så otroligt spännande - det är helt omöjligt att påverka och har sådana oerhörda krafter. 
 
Jag älskar böckerna om Roy Grace och hans familj och kollegor. Jag vet att många har tröttnat men jag är fortfarande helt med på tåget. Extra roligt att läsa böcker från Brighton också, när det inte var så längesen jag var där. Boken kan man köpa här eller här