2014: 108 - Gåvan av Cecilia Ahern

Cecelia Ahern är dottern till före detta irländske premiärministern Bernie Ahern som sköt till skyarna med sin debutroman P.S. I Love You när hon var 23 år. Och som hon har hyllats! 
 
Och jag har inte läst någonting av henne förrän nu. Gåvan har stått i hyllan i minst ett halvår. Men så kände jag för något åt det hållet häromkvällen och blurbarna på omslaget var ju väldigt positiva om att det var en feelgood och ett måste i bokhyllan, och humoristisk och så vidare. 
 
På ungefär tredje sidan trodde jag dem, då en kille slänger en fryst kalkon genom ett fönster för att han är grinig på sin pappa som skaffat ny familj. Men det var väl ungefär det mest komiska som hände. 
 
I alla fall. Lou är karrärskillen numero uno, är lyckad på jobbet, har vacker fru och två små barn och hinner aldrig med något. Jo, han hinner ha affärer med sekreterare och barnflickor förstås. Och så en dag, helt utan förklaring, köper han en kopp kaffe till en hemlös kille som han aldrig sett förut, och innan man vet ordet av har han skaffat Gabe, den hemlöse killen, jobb på den tjusiga firman där han jobbar. 
 
Men han blir så illa till mods av Gabe för han är överallt hela tiden och hur kan detta gå till och oj oj oj vad jobbigt det är med affärsmiddagar och födelsedagskalas och... ja, ni fattar. Det är så synd om stackars Lou så. Och så händer en massa helknasiga grejer och allting är inuti en annan ramberättelse och slutet är väl ungefär vad jag trodde men vägen dit... alltså, nää, detta är verkligen ingen bra bok. Den är rörig, den är inte särskilt rolig och jag skulle väl knappast kalla den feelgood. 
 
Men - den har ett budskap som är viktigt - att ta väl vara på sin tid. Man får nämligen aldrig MER tid. 

2014: 95 - Norwegian Wood av Haruki Murakami

Denna har stått i minst tre olika bokhyllor utan att jag riktigt kommit mig för att läsa den. Eller något annat av Murakami för den delen. Men nu är det gjort! 
 
Och det är ju riktigt bra. Toru Watanebe (jag läste Wannabe hela boken igenom) hör som vuxen sin favoritlåt av Beatles - Norwegian Wood - och kastas tillbaks till sin tid som universitetsstudent i Tokyo. Han har ett ordnat liv, pluggar, jobbar och tvättar på söndagar. Han bor ihop med ett neat freak som kallas Storm Trooper (en väldigt rolig karaktär) på ett ordnat dormitory. Året är 1969. 
 
Allt lugnt till Naoko kommer tillbaks in i hans liv. Hon var tillsammans med hans bäste vän Kuzuki, som tog livet av sig 17 år gammal - helt utan förklaring. Genom detta känner de sig bundna till varandra, och börjar umgås på helgerna då de promenerar runt halva Tokyo i flera timmar. Men - Naoko lever fortfarande i svår sorg, och åker till ett sorts retreat för att kurera sin depression. Toru hälsar på henne där och lär även känna hennes fantastiskt kloka rumskamrat Reiko. 
 
Och så lär han känna Midori - Naokos motsats. Hon är öppen, lite gapig och extremt rolig - jag fnissade faktiskt högt åt några repliker från henne. 
 
Boken hanterar mänskligheten, kan man säga. Visst finns det en kärlekshistoria eller tre, men främst handlar det om sorg, saknad och anknytning, skulle man nog kunna säga. Men det är inte tungt för den sakens skull, inte alls faktiskt. Vid ett tillfälle närvarar Toru vid ett dödsfall och inte ens det känns tungt. Språket är dessutom väldigt flytande. 
 
En sak - eller två, egentligen - som gick mig lite på nerverna är att orden öl och Marlboro finns på praktiskt taget varje sida. Eller Seven Star. Det blev faktiskt lite tröttsamt. Men jag gillar karaktärerna så de får väl vara förlåtna för sitt dekadenta leverne då ;) 
 
Gillar även Nagasawa, Torus kompis, skarpt. Han har några repliker som är geniala. Som ""If you only read the books everyone else is reading, you can only think what everyone else is thinking" 
 
Denna boken har dock inte övertygat mig om Murakami som en av de absolut största levande romanförfattarna i vår tid. Men visst kan jag ge honom en chans till eller två, inga problem! Dessutom gillar jag förstås alla referenser till 60-talsmusik skarpt. 

2014: 84 - Flicka med pärlörhänge av Tracy Chevalier

Så var det äntligen dags att komma igenom denna också! Inte för att det var något problem att komma igenom den, för den var verkligen fantastisk. Jag har inte sett filmen heller, så jag visste egentligen inte så mycket mer än vad titeln avslöjar, och att tavlan existerar liksom. 
 
Vi är i Delft i Nederländerna på 60-talet, och unge Griet har just fått tjänst som barnflicka och tvätterska hos den store konstnären Jan Vermeer. Men hon har en arbetsuppgift till - nämligen att städa sin husbondes ateljé utan att en enda pinal får rubbas. 
 
Jans fru Catharina är inte det minsta förtjust i Griet, och inte barnen hon passar heller. Men Vermeers mecenat van Ruijven gillar henne, och vill att Vermeer ska måla av henne. Under tiden som Griet varit i tjänst har en sorts koppling uppstått mellan henne och Vermeer, och detta blir nu änmer komplicerat. 
 
Det låter som någon sorts soppig kärlekshistoria, inte sant? Nästan lite Virginia Andrews? Men det är långt, långt ifrån. Verkligen helt fantastiskt och en av de tio bästa böcker jag läst någonsin alla kategorier. Skulle vilja läsa den på originalspråket engelska dock, för vissa saker misstänker jag blev lite lustiga i den svenska översättningen. Som för övrigt är exemplarisk, men vissa ord är ju svåra att hitta en exakt motsvarighet till. 
 
Enligt uppgifter är detta så nära historien som man känner till. Målningen finns i Haag, på Mauritshuis som inhyser den kungliga konstsamlingen. 
 
Superbt!