I denna stilla natt av Mari Jungstedt

Jag upptäckte för ett tag sedan att jag inte hade läst denna - trodde att alla Knutas-böcker hade täckts, om än i lite fel ordning på sina ställen - men just denna hade jag faktiskt missat.  Passade på att lyssna på den häromhelgen när jag precis satte igång med en ny stickning och behövde något lagom i lurarna - en deckare där jag känner karaktärerna är ofta lämpligt då. Denna är mycket trevligt inläst av Thomas Hanzon. 
 
Det är vinter i den gotländska idyllen när en man hittas mördad i sitt mörkrum i källaren till hyreshuset där han bor. Mannen är ökänd missbrukare, men verkar inte ha varit i särskilt klammeri med rättvisan tidigare. Medan Anders Knutas och hans kollegor nystar i detta försvinner en ung tjej spårlöst på väg hem från travstallet, där hon spenderat mycket tid då hemmiljön lämnar en hel del att önska, mamman är alkoholiserad och pappan som är rastamusiker bor i Stockholm. 
 
Är det möjligt att de två brotten kan hänga ihop? Journalisten Johan Berg, som vi mötte i första boken, kommer även nu till Gotland. Dels för att förhoppningsvis få träffa kärleken Emma, men naturligtvis engagerar han sig i brottsfallen också. 
 
Jag gillar Jungstedts böcker så himla mycket, för de är inte så röriga. Liksom Anna Jansson i Maria Wern-serien håller hon sig till ett lagom stort persongalleri och lagom många händelser på en gång, jag kan hänga med utan att behöva bläddra eller spola fram och tillbaks och det är behagligt. Jag gillar inte mysdeckarstämpeln - mord är sällan mysiga - men miljöerna är ju fantastiska och jag vill bara åka till Gotland nu på stört varenda gång jag läser en deckare därifrån. 
 
Boken finns, förutom i en app nära dig, att köpa här eller här

Det vi glömde säga av Klara Grede

Detta var månadens bok i Kollektivet, SelmaStories bokcirkel på Facebook. Jag hade turen att få en bok tilldelad mig, men innan den dök upp hade boken redan kommit ut som ljudbok, så det blev så att jag lyssnade på den istället, i inläsning av Frida Hallgren. 
 
Vår huvudperson heter Ella. Hon är skild sedan några år tillbaka och extremt missnöjd med detta - trots att hennes äktenskap var en katastrof. Nu har hon kommit på en plan för hur hon ska vinna tillbaka sin exman, trots att han redan gått vidare och skaffat barn med sin nya partner. Ella måste därför bli allt hon inte är, och allt exmannen gillar. 
 
Det blir - som ni nog kan lista ut - diverse förvecklingar utmed vägen. Ett trevligt grepp är att författaren emellanåt vänder sig direkt till läsaren, såsom att plocka ner den fjärde väggen. Det är kul! Dock gillar jag inte riktigt att man utgår ifrån att läsaren är kvinna hela vägen igenom. Nog för att feelgood, som detta sägs vara, säkert främst läses av kvinnor - men inte enbart, det vägrar jag tro. 
 
Och är det feelgood? Jag vet inte. Jag blir så otroligt irriterad på huvudpersonen som gör så utomordentligt korkade saker och dumma val hela tiden. Det är roligt här och där och ibland blir det riktigt mysigt, men så går hon sta igen och gör något dumt. Det är ju en vuxen människa vi följer, med barn på halvtid och ett lärarjobb, inte en 15-åring à la Georgia Nicolson. Lite dråpligheter kan jag köpa men detta är så väldigt jobbigt och överdrivet. 
 
Dock är det välskrivet, och som sagt är berättargreppet kul. Men det är så gräsligt förutsägbart. Boken sägs vara "årets varmaste roman" och ja, visst, bitarna med farmodern är jättefina och även somligt med en av hennes elever, men det övertygar inte mig. 
 
Hyfsat tidsfördriv, alltså, med potential framöver. Boken finns att köpa här eller här

Vägen av Cormac McCarthy

Jag har haft Vägen på min TBR-lista i evigheter. "Alla" har ju läst, och älskat den. Jag är inte speciellt förtjust i dystopier (med somliga undantag), men denna har jag ändå tänkt läsa. Någon gång. Så valdes den till månadens bok i ena bokcirkeln häromsistens, och då jag är mitt uppe i ett trevligt stick-och-ljudboks-flöde för tillfället valde jag att lyssna på den. Det bär mindre emot att slå igång en ljudbok i högtalaren, tycker jag, än att sätta sig till och faktiskt slå upp en bok.  
 
Den svenska utgåvan läses av en inläsare med ofantligt mörk och effektfull röst. Den passar utmärkt till texten, i det att den är monoton och dov. Detta funkade inte så bra för mig, som tyckte att det var ganska tråkigt redan från början. 
 
Ja, jag erkänner, jag tyckte inte att detta var en bra bok. Eller snarare - det var ingen bok för mig. Jag kan se att detta är Stor Litteratur, och jag är ändå glad att jag har läst den - men herregud, så segt. Det finns inget hopp om någonting i Vägens värld, och givetvis fattar jag att det är hela premissen - men milde himmel, så segt. 
 
När jag pratar om böcker med folk, särskilt på jobbet och så, brukar jag ofta nämna att det kan hänga väldigt mycket på sinnesstämning, om jag kommer överens med en bok eller inte. Detta handlar ofta om diplomati, jag har förstått att folk kan ta illa vid sig när man dissar en bok de älskar, och kanske är det detta som gjorde att jag och Vägen inte klickade? Jag mår väldigt bra, jag är frisk och pigg och lycklig - inte det minsta kompatibelt med denna mörka, grå, lönlösa berättelse. 
 
Men läst är den! Och de allra flesta älskar ju den, så jag tycker faktiskt att du ska läsa den. Eller lyssna, den är inte lång. Finns att köpa här eller här