Vitsvit av Athena Farrokhzad

 
 
Jag läser alldeles för lite lyrik numera. Inte av någon särskild anledning egentligen, det är bara att det finns så mycket annat som vinner när jag ska välja! Men - i förra veckan behövde jag något att lyssna på och tänkte att det kunde ju vara intressant att faktiskt lyssna på denna i inläsning av poeten själv. 
 
Och det var det! Egentligen har jag lite svårt för Farrokhzads monotona stämma, men i detta fallet fungerade det bra. Dikterna formas av en sorts dialog, eller konversation, mellan familjemedlemmar om vithet, våld, språk och relationer - det är otroligt originellt och effektfullt. 
 
Riktigt intressant, riktigt angeläget, riktigt bra. 
 
 
Boken finns att köpa här eller här
 

Beckomberga - ode till min familj av Sara Stridsberg

Jag började läsa denna för ett tag sedan, i tryckt form. Sedan började jag lyssna på den vid ett senare tillfälle. Sedan läsa i tryckt form igen. Och sedan lyssnade jag, äntligen, ordentligt. 
 
Det är absolut inte för att jag inte tyckte om boken som jag avbröt så många gånger - det är för att jag tyckte så otroligt mycket om den att jag kände att jag behövde befinna mig på rätt ställe, som helhet, för att verkligen kunna ta in den. 
 
Romanen handlar, helt enkelt, om ett mytomspunnet svenskt mentalsjukhus, om dess historia och om några som vistats där under åren som det fanns. Jag kom först i kontakt med Beckomberga som koncept genom Barbro Lindgrens barndomsskildringar från Norra Ängby, där några av "dårarna" från Beckis passerar revy genom texterna. Och även jag är uppvuxen med ett mentalsjukhus i närheten av hemmiljön - Lillhagen - inte så att någon väl någonsin erkände att de kände till någon som var inlagd där, men det var ett smädesord och en lite vag förklaring till varför helikoptrarna ibland cirkulerade över bostadsområdet. Det kunde vara någon som hade rymt från Lillhagen och då visste alla vad det innebar. Trodde vi, alltså - vi visste väl inte ett smack om mental ohälsa alls. (Att Skogomeanstalten låg lika nära var vi inte alls lika medvetna om, som jag minns det.) 
 
Men detta handlar inte om "dårar" på rymmen. Det handlar om unga Jackie, som praktiskt taget varje dag besöker sin pappa, Jimmie Darling, på Beckomberga. Hon skolkar för att besöka sin far - kanske kan hon rädda honom? Vid sidan om detta handlar det om en hel del andra människoöden på och kring detta ödesdigra ställe. Och det är så bra. SÅ bra. 
 
Naturskildringar spelar en stor roll, och de är på något vis, om än ofta i gestaltning snarare än beskrivning, dunkla, mörka och dimmiga - vilket man väl med inte alltför stor fantasi kan spegla gentemot ett sinne i obalans. Helt fantastiskt. 
 
Jag fastnade vid detta citat: 
 
"Jag minns att jag undrade om hans ögon hade lyst så inne i mitt mörker." 
 
och bär det med mig. Så otroligt vackert. Strålande, strålande roman. 
 
 
Andra som har skrivit om boken är: Bak bok mat, Bombono, Skrivarsidan, Bra bokdagar 
 
Boken finns att köpa t.ex här eller här

2016: 303 - Hela Kakan av Kakan Hermansson

 
 
Åh, jag ligger så efter med bokrecensionerna! Denna läste jag ut för nästan två veckor sedan. Skärpning och bättring utlovas, kanske hinner jag ikapp redan i helgen :-) 
 
Jag lyssnade på denna, nästan i ett streck. Jag fick besök på kvällen, annars hade det varit i ett svep, utan tvekan! Jag älskade den. Så himla, himlabra. 
 
Jag gillar nämligen Kakan, och har alltid gjort. Jag tycker, förstås, att det är synd att hon har gjort några dumma uttalanden i forntiden, men hon har bett om ursäkt, hennes arbetsgivare (Sveriges Radio) har förlåtit henne och jag tycker att man får be om förlåtelse och gå vidare. Annars är det inte många som skulle komma någonvart. Det är såklart olyckligt när det är offentliga personer som gör det - men nu är det som det är, och jag gillar Kakan. Hela Kakan! Hon är smart, cool, skitsnygg och en härlig, varm människa. 
 
Och boken är också smart, cool, skitsnygg, härlig och varm - men med stycken av svärta, förstås. När hon berättar om sin lillasyster som blev sjuk i Hodgkins som barn höll jag på att börja gråta på spårvagnen. Hennes berättelser om barn- och ungdomen och om sina föräldrar är otroligt fina. Berättelserna om skolgårdar och skolväsendet är fulla av igenkänning. Det är fantastiskt bra beskrivet och skildrat och ja, jag njuter av dessa berättelser. 
 
Karin Jihde kritiserade boken i Mellan raderna för att vara en "vanlig" berättelse om just skolgårdar och barndom, hon önskade sig mer rättfram feminism men jag tycker att feminismen skiner igenom hela boken, vad hon än berättar om. Boken inleds med ett brev till Karin Hermansson, 14 år, från Karin Hermansson, 34 år, och det är så rörande fint när hon skriver till sig själv som tonåring, en tonåring som tyckte att det var så jobbigt att vara den enda feministen i hela världen. 
 
Jättebra bok - läs eller ännu hellre lyssna!