2016: 308 - Glöm mig av Alex Schulman

 
 
Jag har sett fram emot denna boken sedan jag först hörde talas om den, och blev hemskt glad när den dök upp på Nextory tidigare än jag hade förväntat mig. Jag förutspådde att jag antagligen skulle läsa den på en kväll - nu tog det en tidig morgon också, men det var praktiskt taget i ett svep. 
 
Kära ni - detta är SÅ BRA. Jag är svag för Schulman, jag tycker att hans tidigare böcker har varit väldigt fina, jag tycker att han var ganska rolig när han var elak i den svenska bloggvärldens begynnelse och jag tycker att Alex & Sigges podd är bra, jag tycker att föreställningarna har varit bra - alltså är jag i stort ett fan. 
 
Nu är jag ett jublande fan. Detta var en solklar femma för mig på Goodreads, och det händer inte så ofta. 
 
Jag läste recensionen i DN igår, där recensenten jämför den med en sorts loggbok av smärtsamma minnen såväl som vackra dito, och det kan jag hålla med om. Och det är gräsligt att läsa berättelserna om barndom, ungdom och vuxentid - med en gravt alkoholiserad mamma. Detta är ju ingenting som vi andra har vetat om, trots att Lisette Schulman var en någorlunda offentlig person. Detta tack vare att hon varit omringad av medberoende personer som skyddat henne. Så stark är nämligen den sjukdomen också. 
 
Det är så välskrivet. Så stilsäkert. Så genomarbetat. Jag är djupt imponerad av sättet Schulman har hanterat berättandet av en förskräcklig berättelse - och även skildrandet av de sista, fina, nyktra åren. 
 
Somliga Schulmanskritiker tycker att man inte får skriva böcker om personer som inte kan försvara sig. Det tycker jag att man får. Man får alltid berätta om sina egna upplevelser - och boken är dessutom dedikerad till bröderna, Niklas och Calle, med en notis om att "detta är mina minnen, de kan, med all respekt, skilja sig från era". (Exakt så står det inte men jag har inte texten framför mig. Det är andemeningen.) 

2016: 171 - Tiggaren av Sofie Sarenbrant

Som jag har längtat efter nästa bok i serien om Emma Sköld - i ett år och sex dagar, ganska exakt.
 
Och jag blev inte besviken. Tiggaren fick fem stjärnor av mig på Goodreads och det är den sannerligen värd. Så himla bra. 
 
I slutet på Avdelning 73 undrade man onekligen hur serien skulle kunna fortsätta. Alla kanske inte har läst den ännu och därför vill jag inte säga för mycket, men det kändes väldigt vanskligt. Därför visste jag inte alls vad jag skulle tro eller tänka när jag slog upp boken. 
 
Som jag sedan behöll uppslagen under de få timmarna det tog att plöja sig igenom boken. Herreguuud, så spännande det är! 
 
Här får vi följa den unga romska flickan Soraya i Stockholm. Hon har sett något hon absolut inte borde ha gjort, och det blir starten på en rafflande, välskriven, vass och aktuell berättelse, som tar upp evigt viktiga ämnen, inte minst i Sverige idag. Det är korruption på hög nivå, brott som ursäktas av helt fel anledningar och... ja, jag vet inte vad jag ska säga. Jag kan inte ens klistra in texten från förlaget då den avslöjar mer än vad jag vill göra. 
 
Så, jag kan bara rekommendera den å det absolut varmaste. Så otroligt bra.