Kicktorsken av Alexander Salzberger

 
Jag ska villigt erkänna att jag aldrig hört talas om Alexander Salzberger innan förfrågan kom från Bookmark Förlag, om jag kunde tänka mig att läsa och recensera den? Självklart, för trots att omslaget och titeln inte tilltalar mig - jag hade aldrig plockat upp den i butik - gjorde beskrivningen av boken det. 
 
Detta är berättelsen om en hyllad Dramaten-skådis - och vägen dit. Från förorten med missbrukande och misshandlande föräldrar, genom en ungdom kantad av fest, droger och kaos, via destruktiva relationer, första mötet med den biologiska fadern och dennes familj, nykterhet, återfall, nykterhet... och till slut vad som verkar vara ett sansat leverne och ordnat liv. Det hela handlar väl om att söka efter kärlek och bekräftelse, men det är en väldigt ojämn väg dit. 
 
Ojämn är även boken, tycker jag. Vissa partier är otroligt rörande och fruktansvärt sorgliga, vissa vansinnigt roliga - vissa, som mest är fulla med svordomar som inte känns naturliga i skrivet språk, ganska irriterande. Jag lyssnade på en intervju med en hyllad författare för några veckor sedan (jag tål honom inte, men det hör kanske inte helt och hållet hit) där vederbörande tryckte in svordomar överallt och det funkade helt enkelt inte, det låter som om någon försöker spela tuff. Och i ärlighetens namn känns det likadant i boken. I partierna där författaren berättar om sin ungdom, där han faktiskt spelar tuff precis hela tiden, är det okej. I nutid, nej, jag köper det inte. 
 
Nu förstår jag att detta är baserat på en monolog - kanske fungerar det bättre i talad form, på en scen. I text - nej, det funkar inte för mig. 
 
Dock gillar jag boken som helhet. Korta kapitel och rappa berättelser varvas med förskräckliga scener ur en barn- och ungdom som ingen ska behöva uppleva. Detta gör Kicktorsken till en bladvändare och en nyttig text om hur livet kan arta sig. Och att det faktiskt går att få rätsida på det, även när det ser riktigt mörkt ut. 
 
Boken finns att köpa här eller här

Mordet på Orientexpressen av Agatha Christie

Jag har alltid varit mer förtjust i Miss Marple än Poirot, både i textform och på tv. Men jag har läst tre Poirot tidigare (Badortsmysteriet, Dolken från Tunis och Döden på Nilen) och Mordet på Orientexpressen har väntat på att bli läst ett bra tag. Och tänk, även här var det faktumet att den är månadens bok i Kulturkollo läser som fick mig att äntligen ta tag i  den. Kenneth Branagh har ju just gjort en ny film baserad på boken, och det är väl därför den valdes till cirkeln också - annars hade jag nog faktiskt kommit mig för att plocka upp den ändå, för jag vill gärna se filmen! 
 
Poirot är ute och åker tåg. Han skulle egentligen stanna i Istanbul, men blir återkallad till London på uppdrag och har tur att få plats på Orientexpressen. Tåget är märkligt nog fullbokat - här finns allt ifrån excentriska miljonärer till deras tjänstefolk. 
 
Mitt i natten fastnar tåget i en snöstorm i bergen på Balkan, och på morgonen därpå hittas en av passagerarna, amerikanen Mr Ratchett, knivhuggen till döds i sin kupé. Poirot tackade nej till ett uppdrag om att skydda honom under resan dagen innan och nu visar det sig alltså att misstankarna om fara var genuina. 
 
Men vem kan det vara som har haft motiv och möjlighet att mörda Ratchett? Det ska till en Poirot för att reda ut det här... 
 
Jag tycker att det är så himla bra. Så spännande, så oväntat, jag tror en sak och så visar det sig handla om något helt annat - en fantastisk pusseldeckare! Spännande också att placera "det slutna rummet" på ett tåg - för det är ju kanske inte helt och hållet slutet... eller? 
 
Läs och njut och häng på i diskussionen som börjar 24 november! Boken kan du köpa här eller här

Rum: en roadtrip genom psyket av Alex Schulman och Sigge Eklund

Jag läste och uppskattade Tid - livet är inte kronologiskt för nästan exakt två år sedan - nu var det dags för Rum, som man väl kan säga är en sorts uppföljare. Jag tycker att den är bättre - premissen är hemskt intressant och boken är väldigt snygg, även i e-boksformat - dock tror jag att somliga teckningar verkligen inte blir gjorda rättvisa som e-bok. Jag får gå och bläddra i en riktig en dag. 
 
Premissen då, ja - här målar Alex och Sigge sina egna världskartor. Här finns Evolutionspsykologins djungel (Sigge), Kvällstidningsudden (Alex), Partipolitikens savann (Sigge), Monty Python-stäppen (Alex). Och massor mer, förstås. Boken är uppdelad i olika avsnitt, såsom Vilsenhet och Hoppfullhet, och i varje avsnitt reser vi i text till några olika platser som hör hemma i den delen av "världen". Jag gillar verkligen upplägget. 
 
Jag har lyssnat på podden av och till i några år - en period höll jag upp för jag blev så dödligt trött på allt vad poddar hette, men när jag började lyssna igen var det Alex och Sigge jag längtade mest efter. Jag gillar blandningen av hysteriskt roligt och gravt allvarligt i podden, och detsamma gäller verkligen deras böcker också. Det är högt och lågt vad gäller känslor och observationer och jag som verkligen gillar vardagsbetraktelser älskar ju detta. 
 
Ett litet utdrag som jag var tvungen att instagramma i helgen: 
 
 
(ur ett av Sigges kapitel) 
 
Varmt, brutalt, rysligt och hysteriskt roligt. Allt på en gång i en enda salig blandning. Strålande, tycker jag. Jag har läst vissa kritiker som gnäller över att mycket är upprepat från podden, men det är faktiskt inte mycket jag känner igen. Kanske kommer mycket av materialet från perioden då jag inte lyssnade - eller så gör det helt enkelt inte så mycket. 
 
Och jag rekommenderar alltså att läsa boken i tryck - nog för att de läser sina ljudböcker mycket bra, men kartorna är så himla fina. 
 
 
Boken finns att köpa här eller här