Falleri, fallera, falleralla av Carin Gerhardsen

 
Sista boken i Hammarbyserien! Det är ett gäng böcker som jag verkligen har gillat, men jag kände väl redan i Tjockare än vatten att jag började få mitt lystmäte - så det känns på något sätt rätt lagom att det är slut nu. Även i denna blev det lite för mycket på sina ställen. Vissa bitar var helt oförklarliga och kändes lite urflippade. Men men. Spännande och välskrivet är det ändå! 
 
En vintermorgon hittas en liten pojke och en äldre kvinna, helt utan släktskap eller bekantskap, mördade utanför en port på västra Söder i Stockholm. Båda är ihjälslagna med en hammare. I en lägenhet i porten ligger även en tredje person mördad. 
 
Conny Sjöberg och hans dream team kopplas förstås in, men flera av dem har tankarna på annat håll. Att den nya polismästaren motarbetar Conny å det grövsta hjälper ju inte, och när Hedvig Gerdin ringer sig sjuk med influensa blir det ännu jobbigare. Men är det inte något underligt med Gäddans sjukdom? 
 
Jag blev helt utmattad av denna. Som sagt, spännande och välskrivet men alldeles för hoppigt och underligt. En sekvens som utspelar sig utomlands känns som en fantasi och av olika skäl fanns det anledning att tro att det faktiskt var en persons vanföreställningar, men tydligen inte. Helskumt. 
 
Men serien knöts ihop på ett helt okej sätt ändå, och det hedrar Gerhardsen - det är ju inte helt lätt, och särskilt inte i en sådan här serie där fallen varit sammanbundna och där vissa bihandlingar funnits med i olika format under handlingens gång. 
 
 
Andra som har skrivit om boken: Bokraden, Bokmumriken, Zellys bokhylla
 
Man kan köpa boken här eller här

Musselstranden av Marie Hermanson

                
   
   
 
Jag har redan skrivit om Musselstranden här på bloggen, två gånger till och med - här 2012 och här 2014. Därför ska jag inte lägga ut texten här igen, för det jag har skrivit står ju fast. 
 
Men vi cirklade den förra söndagen på läsretreatet, och då läste jag förstås om den för säkert femtonde gången. De allra flesta av oss hade läst den förut, för några var det första gången - det var så roligt att höra vad alla tycker! Vissa hade inte läst den sedan den kom ut då för nitton år sedan, andra hade den färskare i minnet. 
 
Vi landade på ett snittbetyg på 4,36, vilket får anses vara riktigt högt - särskilt för ett gäng personer som är vana att kommentera böcker och inte bara tänka "den var bra" eller "den var spännande". 
 
Jag är övertygad om att det inte är sista gången jag läser den heller - jag älskar de bohuslänska miljöerna, jag älskar berättelsen om barnasomrarna såväl som Ulrikas vuxenliv - ja, det är en fantastiskt bra bok helt enkelt som jag fortsätter att rekommendera varmt! 
 
 
Andra som har skrivit om boken och cirklandet: Bibliotekskatten, Ugglan och boken, enligt O, Och dagarna går
 
Boken finns att köpa här och här

2016: 308 - Glöm mig av Alex Schulman

 
 
Jag har sett fram emot denna boken sedan jag först hörde talas om den, och blev hemskt glad när den dök upp på Nextory tidigare än jag hade förväntat mig. Jag förutspådde att jag antagligen skulle läsa den på en kväll - nu tog det en tidig morgon också, men det var praktiskt taget i ett svep. 
 
Kära ni - detta är SÅ BRA. Jag är svag för Schulman, jag tycker att hans tidigare böcker har varit väldigt fina, jag tycker att han var ganska rolig när han var elak i den svenska bloggvärldens begynnelse och jag tycker att Alex & Sigges podd är bra, jag tycker att föreställningarna har varit bra - alltså är jag i stort ett fan. 
 
Nu är jag ett jublande fan. Detta var en solklar femma för mig på Goodreads, och det händer inte så ofta. 
 
Jag läste recensionen i DN igår, där recensenten jämför den med en sorts loggbok av smärtsamma minnen såväl som vackra dito, och det kan jag hålla med om. Och det är gräsligt att läsa berättelserna om barndom, ungdom och vuxentid - med en gravt alkoholiserad mamma. Detta är ju ingenting som vi andra har vetat om, trots att Lisette Schulman var en någorlunda offentlig person. Detta tack vare att hon varit omringad av medberoende personer som skyddat henne. Så stark är nämligen den sjukdomen också. 
 
Det är så välskrivet. Så stilsäkert. Så genomarbetat. Jag är djupt imponerad av sättet Schulman har hanterat berättandet av en förskräcklig berättelse - och även skildrandet av de sista, fina, nyktra åren. 
 
Somliga Schulmanskritiker tycker att man inte får skriva böcker om personer som inte kan försvara sig. Det tycker jag att man får. Man får alltid berätta om sina egna upplevelser - och boken är dessutom dedikerad till bröderna, Niklas och Calle, med en notis om att "detta är mina minnen, de kan, med all respekt, skilja sig från era". (Exakt så står det inte men jag har inte texten framför mig. Det är andemeningen.)