Problemet med får och getter av Joanna Cannon

                                   

Detta var en cirkelbok som jag antagligen inte hade läst om det inte vore för det. Den fick 2,5 i snittbetyg på vår träff i torsdags så den var inte särskilt populär - jag hade dock ingenting emot den, även om jag kan förstå kritiken. Jag tror att det är anglofilen i mig som är svag för det som är så utpräglat brittiskt! På grund av detta bytte jag även språk efter halva boken - jag fann mig själv bli alldeles för intresserad av hur det kan ha varit formulerat innan, vilka sorts kex det är som översätts såhär... och så vidare. Men det var ju inga problem - jag tyckte bättre om den när jag bytte språk, faktiskt. 
 
Det är alltså engelsk småstad, på en typisk cul-de-sac - återvändsgata. Det är 1976, och plötsligt försvinner en kvinna hemifrån. Viskningar och rykten fyller husen, och man tror att det är värmeböljan som stigit henne åt huvudet. (Det är samma heta sommar som i Maggie O'Farrells Sommaren utan regn, för övrigt.) Men Grace och Tilly, två ganska försigkomna tioåringar, tror inte alls att det är så det ligger till. De beslutar sig för att ta reda på vad som egentligen har hänt och de tror att vägen till en lösning är att först och främst hitta Gud, som väl borde finnas någonstans på gatan. 
 
Parallellt med detta berättas en historia om något som hände 1967 - något som gör att praktiskt taget alla vuxna på gatan bär på en gemensam hemlighet och skuld - men vissa vet mer än andra. Det är fullt av svek och lögner - och drev, rykten och grupptryck - och till slut nystas historien upp, även om vi faktiskt inte riktigt får veta allting. 
 
De jag diskuterat boken med tycker att barnen är jobbiga - jag tycker inte att de är så farliga efter att ha umgåtts med Harriet i Den lille vännen. De kände även att det fanns många lösa trådar som aldrig knyts ihop - det kan jag till viss del hålla med om. Läsaren tror att hen är på väg in på ett spår som sedan släpps, och det är ju onekligen frustrerande. 
 
Men som sagt - det brittiska talar ju så till mig och jag tycker att Cannon skriver väldigt bra. Beskrivningarna är underbara och ett kapitel, det som jag lade upp en bit ur som Smakebit förra söndagen, är ett komiskt mästerverk. Jag satte först ett högre betyg på Goodreads än det som blev det slutgiltiga, då jag omvärderade läsupplevelsen lite grann någon dag senare. Jag tycker i alla fall att det är en rätt mysig och puttrig bok, för den som gäller lite småspännande berättelser utan en massa blod och våld. 
 
 
 
Läs mer hos enligt O och ...och dagarna går! Boken finns att köpa här eller här