Sommar på den lilla ön i havet (The Summer Seaside Kitchen) av Jenny Colgan

På sätt och vis är det ju fullt begripligt att Massolit bestämt sig för att göra som man gjorde med Goldie Hawn och Mel Brooks på 80-talet (Tjejen som... och Det våras för...) och döpa om Jenny Colgans böcker till titlar som liknar varandra, och göra omslagen så att de liknar varandra... trots att de är vitt skilda. Strandpromenaden-serien hänger förstås ihop, men Den lilla bokhandeln på hörnet och Sommar på den lilla ön i havet har ingenting med varandra eller de tidigare att göra - och dessutom är ju originaltiteln på denna, The Summer Seaside Kitchen, så oändligt mycket trevligare än Sommar på den lilla ön i havet som mest påminner om en saga jag skrev i lågstadiet som heter Häxan i skogen
 
Men nog om det. 
 
Jenny Colgan skrev ett par riktigt förskräckliga romaner på 90-talet och det är ju alltid trevligt när saker och ting blir bättre. Numera berättar hon samma historia i olika böcker och det borde egentligen vara ruskigt tråkigt men det är det faktiskt inte. Jag köper det! Jag vet vad jag får och förväntar mig ingenting annat, och ibland är det precis vad jag behöver. Särskilt nu, när det har varit väldigt intensivt ett tag såväl professionellt som privat - då behöver inte precis allting jag tar in i bokform vara djupt eller tänkvärt. 
 
Vilken historia hon berättar? Den om tjejen som bor i storstan och gör lite halvhjärtad karriär men tvingas flytta till en mindre ort - i detta fallet ön Mure, långt ifrån ära och redlighet utanför Skottlandskusten - där hon börjar laga mat (eller baka eller göra godis eller...) och gör succé och hittar en stilig karl och återknyter relationer med familjen. 
 
Sån't ärn't, och sån't lär det förbli. Inte mig emot, för det fungerar faktiskt fortfarande. 
 
Boken finns att köpa här eller här. Jag lyssnade på större delen av den i inläsning av Kerstin Andersson. 

Ole Dole av M J Arlidge

 
Jag kom på ganska snabbt efter att  jag börjat läsa denna att jag hade blandat ihop M J Arlidge med S J Bolton, vars serie om Lacey Flint jag hade tänkt börja på. Men när jag hade kommit igång kändes det väl som om jag lika gärna kunde fortsätta - särskilt som jag blev lite nyfiken eftersom omdömena bland mina vänner på Goodreads var så otroligt varierade. 
 
Huvudpersonen är Helen Grace - ja, ni läser rätt, ännu en polis som heter Grace på Englands sydkust. Känns lite overkill, faktiskt. Helen Grace arbetar dock i Southampton snarare än Brighton, så det är ingen större risk att hon och Roy Grace är släkt. Märkliga saker börjar hända när människor tillfångatas i par - flickvän+pojkvän, mor+dotter, två kollegor, två prostituerade - och tas på platser där de inte kan komma undan förrän den ena dödar den andra. 
 
Helen Grace och hennes kollegor får en hel hög svåra fall på halsen - och de har det inte så himla lätt annars heller. Helen försöker bota en kollegas alkoholism genom att bara låta honom dricka när hon är med (??) och ägnar sig åt att bli piskad av proffs med jämna mellanrum, tydligen för att straffa sig själv för sitt tidigare liv. Mycket märkliga inslag. 
 
Storyn kunde ha varit ganska originell, men boken är så märkligt sammansatt att den goda idén går förlorad. Den är dock inte dåligt skriven, men jag är rädd att den inte är särskilt bra heller. Boken finns att köpa här eller här

Mythos: a retelling of the myths of ancient Greece av Stephen Fry

 
Grekiska myter och Stephen Fry är två av mina favoriter, så när jag upptäckte att Fry "skrivit om" de grekiska gudaberättelserna blev jag eld och lågor. Och som tur var hade biblioteket den goda smaken att ha den inne! 
 
Jag läste mycket grekiska myter när jag var yngre - det hela bottnar i Amforans gåta som gick på tv någon gång på nittiotalet. Jag hittade boken på biblioteket i Hunnebo, och i slutet på den fanns en förteckning över gudar och gudinnor som jag skrev av (så gjorde man innan mobilkameror och datorer!) och till och med gjorde till något extra arbete i skolan, minns jag. Dock har jag inte läst sådär jättemycket om det som hände innan Zeus och Hera kom till makten, så att säga, så det var roligt att göra det i en mer lättsam kontext. 
 
För berättelserna nedecknade av Fry är förstås omisskännigt Fry-iga. De är mycket respektfullt och ordentligt återberättade, men här och där är repliker skrivna på ett mycket modernt och roligt sätt så att man får passa sig så man inte får flädersaften i näsan. Han är så torr och så kvick - helt fantastisk. 
 
Har du ett intresse av grekiska myter och / eller Stephen Fry får du absolut inte missa. Eller, för all del, om du bara vill fräscha upp allmänbildningen. Köp här eller här