Den gröna vägen av Anne Enright

Jag såg Anne Enright i Babel förra sensommaren, men glömde liksom bort att läsa boken förrän nu, när jag behövde en bok om en familj eller släkt till Sommarbingon. Den har fått fina recensioner och blivit nominerad till en hel rad prestigefyllda priser - och det är mycket välförtjänst, det kan jag avslöja på en gång. 
 
Jag gillar irländska författare - alltifrån de fantastiska historierna som Maeve Binchy berättar, till Brian Friels pjäs Translations som vi läste på universitetet, till mer lättsamma berättelser. Trots denna dragning till Irland har jag aldrig besökt landet, men jag hoppas att det kan bli av någon gång inom en inte alltid för avlägsen framtid. Jag blev ju inte mindre sugen på att se det fantastiska landskapet efter att ha läst denna fina roman. 
 
Syskonen Madigan växer upp på den irländska västkusten. De är fyra stycken - Constance, Ennis, Hannah och Dan. De växer upp med en nyckfull och labil mor, Rosaleen, och en snäll och beskedlig far ur bondesläkt. De lär sig leva med de något märkliga familjeförhållandena, och ger sig alla ut i världen. När de allesammans kommer hem en påsk och Dan berättar att han planerar att bli präst går modern till sängs. Där tänker hon förbli. 
 
Så blir det nu inte - till slut kliver hon upp, och vi får följa syskonens färd ut i världen. Det är 80-tal, en period då många irländska ungdomar flyttade ifrån landet för att söka lyckan annorstädes. Dan hamnar i New York, i konstnärskretsar där vännerna dör som flugor i AIDS omkring honom. Hannah flyttar till London för att bli skådespelerska (istället blir hon alkoholiserad), Ennis blir läkare och arbetar i olika biståndsprojekt världen över - och Constance blir kvar på Irland, där hon tar ansvar och bildar familj. 
 
Ännu en gång, efter många år, samlas alla hemma för att fira en högtid - julen, denna gången. Rosaleen har blivit änka och bestämt sig för att sälja barndomshemmet - nu är det dags att fira en sista jul tillsammans, som en familj. Men är de fortfarande en familj, efter allt som hänt och alla år ifrån varann? 
 
En otroligt fin roman om familjeband, vänskap, om att vara tvungen lämna något för att kunna återvända hem. Det är mörkt som natten på sina ställen, men trots det humoristiskt och väldigt lättflytande, utan att för den delen vara banalt. Jag är otroligt förtjust i denna fina roman och ser fram emot att läsa mer av Enright. 
 
 
 
Boken finns att köpa här eller här! Anna på ...och dagarna går har skrivit om den här

2016: 267 - En syster i mitt hus av Linda Olsson

Detta är boken som just nu diskuteras i Kulturkollo läser, och jag hade turen att få ett exemplar av Brombergs. Tack Brombergs
 
Jag har inte läst något av Linda Olsson tidigare, även om jag är ganska säker på att Nu vill jag sjunga dig milda sånger finns i bokhyllan hemma. Det har inte blivit av, helt enkelt. Jag tror dessutom att jag har haft vissa fördomar om hennes böcker. Men - jag hörde en mycket sympatisk intervju med henne för ett tag sedan och det är alltid roligt att vara med och cirkla digitalt, så nu fick det bli dags. 
 
Maria bor i Katalonien sedan många år tillbaks. För två år sedan, på moderns begravning, spontanbjöd hon sin syster Emma att komma ner och hälsa på. Nu, efter all denna tid, har Emma bestämt sig för att ta upp hennes erbjudande. De har inte hållit kontakten, och man förstår direkt att det finns mycket emellan dem. Det är så spänt! 
 
Man förstår ganska snabbt att det funnits en tredje syster, och att det är dennas frånfälle som skapat kilen emellan dem - åtminstone till en del, de är väldigt olika som det är. Det blir en underlig vecka där de umgås utan att egentligen spendera tid tillsammans, äter, dricker, vandrar - men kommer inte riktigt någon vart. 

Förrän en riktig katharsis sker och de äntligen börjar prata med varandra. 
 
Jag kan inte låta bli att dra paralleller till Världens vackraste man som var en helt annan sorts roman, men med vissa gemensamma teman - syskonskap, familj och minnen. 
 
För mig var detta en varm, koncis och intressant bok som väckte många tankar och funderingar. Språket är avmätt men vackert och det är en njutbar läsupplevelse som jag innerligt kan rekommendera. Mycket bra! 

2016: 84 - Hausfrau av Jill Alexander Essbaum

Åh! Anna Karenina möter Emma Bovary och blir en amerikansk hemmafru i Schweiz! 
 
Har varit sugen på denna länge, men av någon anledning har jag skjutit upp läsandet av den. Helt oklart varför, egentligen - men nu har jag i alla fall läst den. Och det tog inte lång tid vill jag lova - jag fastnade totalt så fort jag läst något kapitel eller två. 
 
Så. Anna Benz är alltså från Boston från början, men gift med Bruno som jobbar på Crédit Suisse och bosatt i närheten av Zürich. Tre små barn - två pojkar och en flicka (som heter Polly Jean - åh, vad jag hoppas att hon är döpt efter P J Harvey!) och allt ser ganska perfekt ut på utsidan. Hon går en tyskkurs på dagarna där hon får nya vänner, allt är polerat och schweiziskt och effektivt. 
 
Och hon är så uttråkad. Precis som Madame Bovary. Så hon tar sig några älskare, som hon hittar på lite olika ställen, och börjar gå i jungiansk terapi. 
 
Och ja, på den vägen är det. 
 
Det är liksom humoristiskt samtidigt som det är klaustrofobiskt och lite skämskudde här och där. Och det blir dessutom riktigt spännande ett par gånger. Men i stort är det en tragisk berättelse om en ganska tragisk människa - men den är fantastiskt bra. Jag tyckte att kvinnoporträtten - inte bara Anna, utan alla - var väldigt bra, och jag ser fram emot mer från Essbaum. Hon är vanligtvis poet, och undervisar i poesi, så kanske skulle jag försöka få tag på lite lyrik av henne. 
 
Mycket bra, alltså!