På Chesil Beach av Ian McEwan

Jag har aldrig läst något av Ian McEwan - inte ens Atonement, när filmen kom och alla blev så förtjusta (jag har inte sett filmen heller) och liksom Fiktiviteter hade jag nog mina fördomar om honom. De visade sig vara ogrundade och det var ju trevligt, när jag nu plockade upp På Chesil Beach som just också blivit film. Eftersom framsidan är så vacker och den inte är så våldsamt lång tänkte jag att detta kunde vara en lagom inkörsport till en författare som så väldigt många älskar, ändå! 
 
Det är 1962, och Edward och Florence har just gift sig. De sitter i avskildhet och avnjuter sin bröllopsmiddag på hotellet på Chesil Beach på engelska sydkusten där bröllopsnatten ska spenderas - och de är ju så lyckliga! De passar så bra ihop! Och åh, så fint deras äktenskap ska bli!
 
Det är bara det att de måste ta sig igenom den där bröllopsnatten först. Nervositeten stiger hos dem båda, särskilt hos Florence,  och kommer snart upp i nivåer som främst liknar panik. 
 
Det är så hjärtskärande tragiskt med små komiska inslag - men framför allt är det väldigt intressant att läsa om det psykologiska spelet människor emellan - de minsta små rörelser eller yttranden skapar vågor hos den andra personen och så är allt igång ännu en vända - och så, naturligtvis, tystnad. 1962 kunde man inte prata med varandra om sådant här, och som förlaget mycket riktigt skriver: "Hade deras bröllopsmiddag skett fem år senare hade den fått en annan utgång." - för så är det, förstås, att tiden då boken utspelar sig spelar otroligt stor roll. 1962 stod vi och darrade på kanten till en revolution, och allt hade blivit betydligt lättare för Edward och Florence om det hade varit 1967, det är väl ett som är säkert. 
 
Fantastiskt välskrivet, mycket välkomponerat och uttänkt och så ypperligt raffinerat. Jag njöt i stora drag, även om man gärna vill slita tag i bägge två och få lite ordning på dem - det är underhållande och jättejobbigt på en gång. Skickligt, tycker jag! Boken finns att köpa här eller här. Har någon sett filmen, förresten? Hur var den? 

Alla suger och det är ingens fel av Ebba Hyltmark

Jag blev lite smått chockad och stressad när jag insåg att Ebba Hyltmark bara är sjutton år, och började skriva på denna sin debut som trettonåring. Helt fantastiskt och så otroligt inspirerande! 
 
Vår huvudperson heter Li, och går sista året i högstadiet. Hon förstår inte riktigt de jämnåriga och det sociala spelet - de andra är så falska, ytliga och tramsiga. Att isolera sig med hörlurarna är liksom det enda raka.
 
Hon bor med sina övervintrade hippieföräldrar och sin jobbiga lillsyrra, och hennes bästa vän är den mycket yngre Olivia, som hon leker fantasilekar med och framtidsplanerna är tydligt utstakade - hon ska flytta till Stockholm för att gå ett speciellt gymnasium. Av en slump träffar hon den mycket äldre mannen Sigvard, som blir hennes vän, och livet börjar förändras. Och så börjar en ny kille i klassen också - Max - och plötsligt är ingenting som förut och framtiden inte alls lika självklar som tidigare. 
 
Denna bok är så otroligt välskriven. Vissa bitar störde jag mig på som orealistiska, men fick minnas min gamle professors predikningar om "suspension of disbelief" och skärpa till mig - för det är mycket roligare att tro! Vissa bitar är beskrivna på ett sätt som får mig att häpna - hur är det möjligt att en så ung människa kan veta så mycket om saker och ting som är mysterier för mig som 35-åring? Fantastiskt bra och den kolsvarta humorn är mästerligt exekverad.
 
Ebba Hyltmark kommer vi att höra talas om framöver, tro mig. 
 
Boken finns att köpa här eller här

Bara ha roligt av Maria Maunsbach

 
Jag fick tips om denna bok i en av mina stora favoritpoddar Nord & Francke häromhelgen, och sträckläste den nästan rakt av samma eftermiddag. Det var så många bitar som de talade om som lockade mig - och vissa som inte gjorde det men som jag misstänkte skulle fylla mig med skräckblandad förtjusning och därmed ändå lockade. 
 
Lydia är en ung, hungrig Malmötjej som gillar att dejta, festa och tja, leva i största allmänhet. Även om hon vill ha sin frihet suktar hon efter ett "riktigt" förhållande med en "vanlig" man, och när Johannes dyker upp genom gemensamma vänner blir de ganska snabbt ihop. Johannes är arkitekt, några år äldre och väldigt säker på vad han vill ha i en relation. Båda vet hur man gör när man dejtar, men är nog i slutändan inte särskilt bra på att leva i ett förhållande. Detta är berättelsen om Lydia och Johannes och deras relation. 
 
Det finns så mycket igenkännande här och jag blir fullständigt galen på båda två. Johannes för att han är så rigid och har så underliga idéer om så mycket (och för att han berättar vad allt kostat hela tiden) och Lydia för att hon böjer sig och anpassar sig och ursäktar Johannes beteende för både sig själv och andra. Anledningen till att jag blir förbannad på henne är naturligtvis att jag känner igen beteendet, hos både mig själv och mina tjejkompisar i tjugoårsåldern och däromkring. Jag är ingen allvetande Quinna vid 35, tro mig, men det känns ändå lite befriande att kunna se på sådant här objektivt... 
 
Jag älskar hur rått och oförklätt det är, jag älskar språket med vilket Maunsbach bär fram berättelsen. Jag älskar att en beskrivning av isterband, av alla saker, sticker ut som en fantastisk bit text. Det är verkligen inte det lättaste. Mycket fängslande. 
 
Boken finns att köpa här eller här. Missa inte denna!